Snöflingan landade på Sigrids tunga. Den smakade vått. Hon snurrade runt i cirklar, på den nyfallna snön, med munnen öppen och det långa håret virvlande under mössan. Hon hörde lillasyster Toves ekande skratt i bakgrunden. 
– Fortare, fortare! manade hon på mellan skrattsalvorna.
Sigrid ökade farten och skrek av yrsel. Till slut kunde hon inte stå på benen längre utan föll ihop i en boll på marken. Det kändes som att hjärnan hade vänts på ända och ögonen skakats om i sina hålor. Hon la sig raklång i snön och blundade. Sakta men säkert slutade marken gunga och illamåendet avtog.
– Du… såg… så… rolig… ut!
Tove kunde knappt andas så mycket skrattade hon när hon lade sig i snön bredvid sin storasyster.
– Jag… har… ont… i… magen! 
– Du ska allt få, sa Sigrid och hytte hotfullt med näven i luften. Du ska allt få…
– Vad ska du göra? Som om du våg…
Tove hann inte avsluta meningen förrän en näve snö slog emot hennes ansikte. 
– Du din…,
Tove hämnades med en välplacerad snöhög innanför Sigrids jacka.
Snart rullade de båda systrarna runt i snön, kiknande av skratt, samtidigt som snön yrde omkring dem.

När de, några minuter senare, utmattade föll ihop var de flesta kroppsdelar kalla och blöta av snön som smält på dem. Håren var rufsiga, kinderna röda och lungorna brände av den kyliga luften. Toves mössa låg begravd i snön och Sigrids båda vantar hängde och dinglade i en buske i närheten. Nu orkade de inte kriga mer. 

Snart rullade de båda systrarna runt i snön, kiknande av skratt, samtidigt som snön yrde omkring dem.

– Fred, flåsade Sigrid andäktigt och sträckte fram handen mot Tove.
– Fred, viskade Tove andfått och skakade trött sin systers hand.
Helt stilla låg de sedan bredvid varandra, blundades. Decembersolen letade sig fram bakom ett moln som såg ut som ett skepp och värmde deras ansikten. De pirrade till i Sigrids mage när hon tänkte på att det bara var fyra dagar till julafton. Vad hon såg fram emot att äta mormors köttbullar, titta på Kalle Anka och sitta i pappas knä samtidigt som morfar läste julevangeliet med sin brummande stämma. Och julklapparna sedan! I år stod en ny, röd cykel med korg högst upp på önskelistan. Den gamla hade hon växt ur sedan länge. Varje kväll bad hon till Gud att hon skulle få sin fina cykel så att hon kunde susa ner för backar i vår och sommar.

– Vi gör snöänglar!
Toves röst tog Sigrid tillbaka till verkligheten. 
– Hallå, vakna Sigrid! Kom igen… vi gör snöänglar. Det är kul!
Sigrid var snabbt med på noterna och de sprang en liten bit bort på gräsmattan där snön låg orörd. De lade sig, med lite mellanrum, bredvid varandra med armar och ben utsträckta. Samtidigt började de veva upp och ner, hit och dit. När de var klara reste de sig försiktigt upp och tittade på sina verk. 
– Kolla, nu ser det ut som att två änglar har legat i snön, fnissade Tove. 
– Mm, de är jättefina. Men vem vet egentligen hur änglar ser ut på riktigt… 
– Jag tror att de ser ut som människor, människor som skiner, med stora vingar… Åh, vad jag skulle vilja se en riktig ängel.
– Det kommer vi få göra, en dag i himmelen, sa Sigrid och la armen om sin syster. Men det dröjer nog ett tag innan vi kommer dit. Men en dag ska du se, då kommer vi att kunna leka med änglar varje dag.
– Wow! Tänk vad häftigt att få leka med änglar. Det ska jag göra varje dag när jag kommer till himmelen…
Tove fick något drömskt i ögonen och skulle just fortsätta, men hon avbröts av mamma som ropade från köksfönstret:
– Kom in nu, flickor, maten är färdig. Och Tove, du måste göra dig i ordning för Gabriellas kalas. Jag har lagt fram din prickiga klänning och virkade kofta på stolen. Du ska hinna duscha också, pappa kör dig om en timme… 
– Jaja, vi kommer, sa systrarna i kör.  
De började gå mot huset igen. Plötsligt märkte Sigrid att Tove stannat.
– Vad gö…?
I samma stund som hon hade vänt sig om träffade en snöboll henne rakt i magen. Tove kikade busigt fram bakom busken där Sigrids vantar hängde.
– En sista gång. Snällaaaa…, bad hon.    
Sigrid log och tog en näve snö från marken.
– En sista gång… 

– Sigrid.. Sigrid…
Sigrid kände någon ruska om henne. Hon öppnade ögonen och fick se mamma med ett skrämt ansikte stå lutad över hennes säng. 
– V-va…? Vad är det? Hur mycket är klockan?
Hon satte sig sömndrucket upp. Hon kunde se på mamma att något var fel. 
– Hon är halv tolv. Gumman, det har hänt en olycka. P-pappa skulle hämta Tove på Gabriellas k-kalas och… och…
Nu höll inte mammas röst längre. Tårarna började rinna, som bäckar utför ansiktet.
– En olycka? Vad har hänt? Hur mår pappa? Och Tove?
Hon kände mammas kalla hand som strök henne på kinden. 
– En lastbil… fick sladd, rakt… vår bil… pappa mår bra, men Tove…
– Vad är det med Tove?
Sigrid kände inte igen sin röst, som plötsligt blivit gäll och skakig. Mamma svarade inte. Istället sjönk hon ihop vid Sigrids säng, med armarna om sin dotters ben och ansiktet ner i täcket. Hon grät så att hela kroppen skakade…

Hon ville inte fira jul. Hon ville inte ens ha den röda cykeln med korg som stod i hallen. Hon ville bara ha Tove tillbaka. 

Det var inte bara familjen som sörjde Toves död. Det var som att hela världen hade stannat upp. Det hade inte snöat på flera dagar, normalt hade detta gjort Sigrid besviken men inte i dag. I dag brydde hon sig inte ens om att det var julafton. Istället satt hon i soffan i sin pyjamas och tittade på TV, som hon gjort de senaste dagarna. Eller titta gjorde hon knappast inte, hon visste inte ens vilket program som var på. Hon hörde mammas och pappas lågmälda röster ute i köket, samtidigt som de skramlade med grytor. Sigrid svepte filten hårdare omkring sig och det kändes som att hon skulle gå sönder. Hon tänkte på tidigare jular, då hon och Tove sprungit runt i sina röda klänningar, vilda av förtjusning över all god mat och alla klappar under granen. Hon minns hur familjen tillsammans åkte till kyrkan och hur hon och Tove alltid sprang fram till julkrubban för att klappa på Jesusbarnet i krubban, Josef och Maria, herdarna, lammen, oxen… Sedan kom mormor och morfar och allesammans tittade på Kalle, åt sig proppfulla på julmat och julgodis och till sist… julklappsutdelning. Tove var alltid snabbast och ivrigast på att riva upp sina paket, trots att de bestämde att alla skulle öppna, en och en. Tove, med sin fräkniga näsa, sitt spretiga hår och ett skratt som kunde lysa upp vilket mörkt rum som helst. Tove… Tove… Sigrid kunde knappt andas när hon tänkte på att hennes lillasyster inte fanns längre. Att hon nu var i himmelen, och att Sigrid fanns kvar på jorden. Utan henne. 

– Hej gumman, ska du inte slå på ettan? Klockan är tre, det är Kalle nu…
Sigrid hade inte ens hört att mamma komma in i rummet. Mamma slog sig ner bredvid henne med två rykande koppar som hon ställde på bordet. Hennes ögon var rödsprängda, de hade de varit i tre dagar nu. Hon log mot sin dotter men leendet gick inte längre än till mungiporna. Ögonen var lika tomma som tidigare. 
Sigrid bara ryckte på axlarna. Hon vill inte titta på Kalle Anka. Hon ville inte ha sällskap. Hon ville inte fira jul. Hon ville inte ens ha den röda cykeln med korg som stod i hallen. Hon ville bara ha Tove tillbaka. 

– Ska du inte ha lite varm choklad åtminstone?
Sigrid skakade på huvudet. Mamma la en arm om henne, men Sigrid slingrade sig undan.
– Jag går ut en stund… Jag har inte varit ute sedan T…
Orden stockade sig i halsen. Mamma nickade förstående.
– Var inte ute för länge. Pappa och jag är snart klara med maten och mormor och morfar kommer vilket minut som helst. Det blir väl trevligt?
Sigrid svarade något entonigt och reste sig upp. Hon gick ut i hallen och krängde på sig jackan utanpå pyjamasen. Hon stoppade fötterna i vinterkängorna och klev ut i kylan. Den första synen som mötte henne var som ett knytnävsslag i magen. För där, ett stycke in i trädgården fick hon syn på två snöänglar. Helt orörda, som att ingen tid hade gått sedan de skapats. Men för Sigrid kändes det som att helt liv hade passerat. Hon tog ett djupt andetag, och med något som kändes som en sten i halsen, styrde hon sakta stegen mot änglarna. När hon var framme vid dem satte hon sig långsamt ner och strök försiktigt med handen över den minsta av dem.
Tårar började sakta rinna ner för kinderna och droppa ner i snön.
– Nu leker du med riktiga änglar, viskade hon. Precis som du längtade efter…