Regnet hade överraskat henne och Elsa andades in den fuktiga luften. Marken var blöt och det gnisslade från tygskornas sulor när hon gick trottoaren fram.
Sommarlov. Sommar? Var det så här det skulle bli? Visst älskade hon regnet när det föll ljummet och fick den solvarma asfalten att lukta som drömmar och hopp, men en sommar skulle ju innebära sol och bad. Inte regn. Den blomstertid nu kommer hade de sjungit på skolavslutningen, och visst att regnet fick blommorna att blomma, men ändå. Hon hade längtat efter ledigheten men i hennes huvud hade den varit kantad av enbart soliga dagar.
Om två dagar väntade det där lägret som Rebecka hade tvingat med henne på, något kristet ungdomsläger. Rebecka hade lockat med flera dagar med sköna människor och roliga aktiviteter och Elsa hade känt att det kanske kunde bli kul. Men det där med Jesus och sånt kändes främmande. Nej, hon skulle åka för att träffa nya människor och hänga i solen.
Hon andades in den fuktiga luften, kände ett sting av undran för den där Gud som Rebecka trodde stenhårt på. Skakade på huvudet och log åt sig själv. Det var ingenting för henne. Inte hennes grej. Hon klarade sig bra själv.
Trehundra ungdomar i små och trånga rum på en kursgård mitt ute i ingenstans. Utanför fönstret öste regnet ner. Inte drömmen direkt, detta hade inte Rebecka sagt något om. Elsa suckade och kastade upp väskan på översängen i deras rum. Om tio minuter var det något slags välkomstmöte men hon tänkte inte gå. Orkade inte med någon som pratade om kärlek och hur Gud älskade alla människor bla bla bla. Hon hade varit med förr, följt med Rebecka till kyrkan någon gång. Men det där om att en Gud skulle älska alla, det var en lögn hon inte köpte.
Hon la sig tillrätta på sängen och skulle precis sätta i hörlurarna när det knackade på dörren. Elsa förstod inte riktigt varför tjejerna i hennes rum skulle knacka, det var ju deras rum med, men hon ropade ”kom in”. Ingen kom. Hon ropade igen: ”Kom in då”. Men ingen kom. Hon suckade, stängde av musiken, hoppade ner från sängen och gick fram till dörren. När hon öppnade den möttes hon av en ekande tyst hall. Det var ingen där. Hon förstod inte, det hade ju varit någon som alldeles nyss knackat. Det var väl säkert bara någon som spelade henne ett spratt, tänkte hon med en axelryckning och stängde dörren. Hon vände ryggen mot den och då kom det igen, en knackning. Elsa ryckte upp dörren men det var ingen som mötte hennes blick. Hon började känna en obehaglig känsla i kroppen och bestämde sig för att gå till de andra istället. Hellre sitta på ett tråkigt möte än att bli skrämd av konstiga ljud.
”Gud söker efter alla människor. Han längtar efter alla människor. Han letar efter dig! Han bultar på dörren till ditt hjärta och vill att du ska öppna.” Orden träffade henne när hon gick in i rummet där mötet var. Han letar efter dig. Var det kanske det som precis hade hänt i rummet? För ett ögonblick stelnade Elsa till, men ryckte sen på axlarna. La händerna i fickorna och suckade lite när prästen fortsatte sitt prat. Men det var något i det han sa som fastnade. Vadå: Gud letar efter dig? Vadå: han längtar efter dig? Hon förstod inte.
I slutet av mötet gick en tjej fram och ställde sig på scenen. Hon var i Elsas ålder och hade ett smittande leende. Elsa slogs av hur rofylld hon såg ut och hur snygg hennes tröja var. Prästen presenterade tjejen som Ulrika och lämnade över mikrofonen till henne. Ulrika tog emot den med ett nytt smittande leende och tittade ut över publiken. Alla trehundra ungdomar var knäpptysta och väntade på vad som skulle komma. Det var något häftigt över att någon i deras ålder skulle prata. Det var annorlunda än när en präst pratade. Elsa spetsade öronen och Ulrika började prata.
”För ett år sen så drog min kompis Sandra med mig hit. Jag ville egentligen inte åka för jag hade alltid känt att det här med Gud inte var min grej. Det kanske passade för andra, men jag behövde ingenting annat än mig själv, mina vänner och min familj. Jag hade varit med i kyrkan någon gång eller två och det hade varit kul. Men bara människorna, det där med att lyssna på långa predikningar och grejer var inget för mig. Så närmade sig sommaren och Sandra berättade om det här lägret. Jag hade inte så mycket planerat för sommaren och tänkte att det kunde bli kul. Lite folk jag kände skulle komma och vädret lovade sol och värme. Så jag packade min väska och vi åkte hit.”
Ulrika tog en paus och skrattade till.
”Men precis som nu så öste regnet ner när vi kom och jag förstod inte varför jag kommit hit. Jag hade sett fram emot sol, bad och få en snygg bränna. Istället fick jag sitta på möte efter möte och lyssna på hur Gud älskade oss. I början fattade jag inte grejen, tyckte mest det var något påhittat. Men så hände något en kväll. På ett av mötena så lästes det ett stycke ur Bibeln. Jag förstod inte vad som hände, men det var som om någon bara tog tag om mitt hjärta och höll det hårt. Jag är övertygad om att jag kände Gud. Det var läskigt och konstigt, men det kändes så rätt. Lite som att en pusselbit äntligen lagts rätt.”
Ulrika tystnade och tog upp en bibel från marken, öppnade den med lätt skakig hand och tittade upp. Hennes blick fastnade på Elsa och Ulrika log. Elsa skakade till, kände sig träffad på ett obehagligt sätt. När Ulrika började läsa rann tårarna i tunna rader nerför Elsas kinder och hon försökte dölja det så gott det gick. Men orden gick rätt in.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. För att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”. Ulrika la ner Bibeln igen och fortsatte prata. ”Det som slog mig när det här bibelordet lästes på precis den här platsen för ett år sen, var orden så älskade. Och något i mig bytte ut ordet världen till mitt namn. Så älskade Gud Ulrika… Gud skickade sin son hit till jorden för att jag skulle kunna få leva med honom för alltid. Ha evigt liv och vara älskad av den som skapat mig. När jag hörde det här föll allt på plats. Det kanske låter konstigt, men det var så enkelt och så rätt. Så älskade Gud världen.”
Elsa reste sig tyst från sin stol och gick snabbt ut ur rummet. Hon visste inte vad hon kände men behövde mest bara få lite luft. Hon gick ut utanför huset. Fötterna blev snabbt leriga av det blöta gräset men hon brydde sig inte. Just nu brydde hon sig inte om någonting alls. Hon andades hackigt och försökte reda ut tankarna. Regnet föll tungt och blandades med hennes tårar. Det luktade hopp och drömmar. Så älskade Gud världen. Orden som Ulrika läst snurrade runt i Elsas huvud och hon visste inte vad hon skulle göra. Gud var ju bara ett hittepå, något som andra kunde tro på. Det var ingenting för henne. Men orden fortsatte och snart var det enda Elsa hörde i sitt huvud orden: Så älskade Gud Elsa. Hon blundade och kände något krama om hennes hjärta. Hon stod stilla i regnet och andades in den blöta luften. Log och skrapade med foten i marken. Så älskade Gud Elsa…
