Samhällets krav, modellernas smala figurer, framgång, utbildning, karriär. Men jag trodde inte att det påverkade mig. Successivt började ändå mina vanor ändras. Detta är min berättelse om ätstörningsträsket.

Där, i kanten av jordgubbsfältet, skulle det ske för första gången. Benen var lätt böjda. Ryggen krökt. Ögonen mötte den mörka jorden. Blicken var tom. Fast inom mig var det fullt. Överfullt. En glipa hade bildats mellan kanten på linnet och de svarta shortsen. Strålarna från solen som stod högt på den klarblå himlen, smekte det bara fältet. Värmen spred sig. Men jag frös. Darrade. Det jag skulle göra var tvunget. Hon hade ju sagt att det skulle kännas mycket bättre efteråt.

Prasslade till bakom mig. Blev livrädd, men insåg i samma stund att det bara var en fågel som provade sina vingar. Hjärtslagen stampade i takt med sekunderna, fast i tredubbel hastighet. Förde tvekande handen mot munnen. Pek- och långfingret vilade snart i gommen. Körde in fingrarna så långt det gick i svalget. Kväljdes av ren reflex. I samma stund började grannen, på andra sidan häcken, klippa gräset. Ett välsignat ljud, som skulle dölja mina egna. Lutade mig lite mer framåt. Orden om att det skulle kännas bättre efteråt, dånade som ekande cymbaler. En strimma av vattnig saliv rann på fingrarna. Fortsatte att göra armen blöt och droppade sedan ner på marken. Den torra jorden blev mörk på en fläck. En fläck som snart bestod av en hög från middagens rester. Kände mig lycklig över att jag lyckats. Samtidigt sköljde besvikelsen över mig, som när en stormande våg omfamnar en strand. Nej, inte omfamnar. Gastkramar.

För några år sedan kunde jag inte förstå mig på de människor som drabbades av anorexi, bulimi eller träningsmanier. Jag var trygg och glad i mig själv och levde i en balanserad vardag, kantad av ett par träningspass i veckan och regelbundna måltider.

Så småningom var det dags att börja gymnasiet. Första året flöt på väldigt snabbt. Vi var några som blev väldigt tajta kompisar. En av dem hade anorexi. Jag försökte få henne att inse att hon var älskad som hon var. Det var idioti när hon hoppade över skollunchen och i stället gick för att fylla på sin vattenflaska för fjärde gången samma förmiddag.

Vågen och träningspassen blev ständiga följeslagare.

Vilken grundinställning jag än hade, påverkades tydligen mitt undermedvetna. Det var i samma veva som GI-metoden utlystes som en helgonbantningsmetod. Jag var skeptisk till att den skulle fungera, men tänkte samtidigt att det inte skulle skada att gå ner ett par kilo. Successivt försvann både potatis, ris och pasta från min kostcirkel. Kalori- och GI-tabellerna blev min bibel. Träningspassen utökades. Plötsligt började jag få kommentarer om att jag gått ner i vikt. Det gav min tävlings- och målinriktade personlighet en kick.

En ständig jakt

Mina rutiner ändrades. Vågen och träningspassen blev ständiga följeslagare. Ställde väckarklockan en timme tidigare för att hinna med ett träningspass innan skolan. Vägde mig. Gick på toaletten. Vägde mig igen. Åt ett halvt äpple och sprang genast till vågen. Tog på mig kläderna för att gå till skolan, men kunde lika väl kasta av dem lika fort för att ställa mig på vågen ännu en gång. Allt för att övertyga mig om att de illröda siffrorna inte hade förändrats uppåt. Gick till bussen. Hoppade av tre hållplatser innan skolan för att ha längre bit att gå. Valde idrott som extraämne. Var ute och gick på lunchrasten. Slängde av kläderna så fort jag kom hem för att hoppa upp på vågen. Tog en joggingtur på ett par timmar, naturligtvis fanns ett intervallpass inbakat i det. Vägde mig. Gjorde läxorna – rättare sagt pluggade som en galning eftersom MVG var enda alternativet. Cyklade till aerobicspasset, tog ut varenda rörelse maximalt. Hem igen och upp på vågen för minst tionde gången samma dag. Dagens meny bestod till sist av ett halvt äpple eller en morot.

Instängd

Människors kommentarer om att jag blivit såå smal blev till en plåga. Ändå var det min längtan att gå ner mer. Jag frös ständigt – både kroppsligt och själsligt. Smugglade mat från tallriken ner i fickan eller i en servett. Eller fick toaletten och två fingrar i halsen bli räddningen. Det tog ett tag att lära sig tekniken, men när den väl satt blev det ett vansinnigt kaos mellan en tillfredsställande känsla och en kvävande ångest.

I mina saltfyllda tårar, började isfasaden sakta smälta.

Det var som att jag kröp in i mig själv. In i en glasbubbla som ingen kunde nå in i. Jag såg ut, andra såg in – men vi kunde inte röra vid varandra. Kände att andra snackade om mig. Men ingen vågade snacka med mig i klartext. Dessutom hade jag blivit en mästare på att komma med undanflykter.

Befriande tårar

Till sist satt en person ner foten. Rakt i skiten, på den tå som var ömmast. Hon undrade vad jag höll på med. Om det liv jag levde var värt att leva! Bestämt, men kärleksfullt. För första gången under ett par års tid öppnade jag mig ordentligt för en annan människa. Jag grät. I mina saltfyllda tårar, började isfasaden sakta smälta. Vi bad tillsammans, eller rättare sagt, hon – en medmänniska som egentligen inte kände mig – bad för mig och jag suckade till honom som tidigare varit min himmelske far. Men precis som pengar, TV, karriär eller vad det nu är som kan ta Guds plats, så hade mina löpardojor och vågen fått ett mycket större utrymme i mitt liv.

Vägen tillbaka till livet

Vägen tillbaka har inte varit smärtfri. Det har varit en kamp att bli fri från tankarna och det gamla mönstret. Att tvingas gå upp i vikt för att återfå de normala funktionerna i kroppen var en plåga. Men det jag höll på med under några års tid var inget liv värt att leva! Snarare ett helvete av manier. Jag vill säga att tack vare den Gud som under hela min uppväxt varit en pålitlig följeslagare och riktiga vänners stöd, så har det gått.

Nu inser jag att jag är älskad som jag är. Inte för hur många kilo jag väger eller på grund av skolbetygen, utan för att jag är jag. En unik människa.

Utan en ömsesidig relation med den som har skapat dig och mig är det inte något nöje. Det blir bara en virrig och ofokuserad vardag. För vad har jag egentligen för rätt att ifrågasätta honom som skapat oss till unika varelser? Han som själv säger att vi är hans ögonstenar och som ser oss som otroligt vackra. Sträck dina armar mot Gud och vila i hans famn. För du – du är älskad och vacker som du är!

Foto: Aidan Meyer
DELA
Föregående artikelPå spaning efter försvunnen äkthet
Nästa artikelKrig i Guds namn