När jag var nio köpte min familj en häst. Den väldigt snälla gamla hästen var en dröm som gick i uppfyllelse. Under många års tid bestod helgerna av långa ridturer i skogen, oftast utan sadel eftersom den var alldeles för tung och hästen alltför stor för att jag skulle kunna slänga upp den på hästens rygg själv. Ridning utan sadel ställer mycket högre krav på en bra balans och därför slutade alltför många ridturer under de första åren med att jag inte längre satt på hästens rygg. Med tiden lärde jag mig dock knepet för att sitta kvar. När man tappar balansen på hästryggen är alltid, alltid den första instinkten att kasta sig framåt och försöka klamra sig fast runt hästens hals. Problemet är att i denna position är du som mest sårbar. En enda oväntad rörelse från hästen och du kommer få käka grus. Vad du måste göra i stället är att trotsa alla dina instinkter; du måste luta dig bakåt. När du gör det sitter du säkert, då är du trygg, även om dina reflexer säger något annat.

Vi vill luta oss framåt och krampaktigt krama hästens hals.

Ibland tänker jag att det är såhär att lita på Gud. Alla instinkter skriker att man måste behålla kontrollen själv, att det är vansinne att lämna kontrollen till någon annan. Vi vill luta oss framåt och krampaktigt krama hästens hals. I detta får vi agera utifrån vetskapen kring var vi faktiskt är tryggast. Vi måste trotsa våra egna reflexer och lämna kontrollen till Gud. Det finns ingen person som kan förvalta kontrollen över ditt liv så bra som han, inte ens du själv. När han har kontrollen kan vi sitta tryggt, med vetskapen om att han har en plan.

Foto: Tim Schmidbauer, Unsplash
Hilda Kollberg
Örkelljunga
DELA
Föregående artikelGlädje från Gud
Nästa artikelAndens frukt i våra liv