Glöden finns där fortfarande; passionen för idrott lämnar mig inte. Den har visserligen förändrats de senaste åren, men inte försvunnit. En del menar att kärleken till idrotten är sådant som växer bort (eller borde växa bort…) med åren, att man mognar till att se idrott för vad det är och att det inte är något att hetsa upp sig för. Jag hoppas inte att de har rätt i mitt fall, idrotten har gett och ger mig så mycket glädje! Genom åren har jag också sett många bevis för att glöden för idrotten aldrig behöver lämna en människa, även då åren går.

Det är en skönhet som är svår att ta på, men fantastisk att uppleva.

Men precis som Pelle skriver har det gått för långt när glöden kring idrotten blir för stark, fattar eld och förtär glädjen både hos mig själv och/eller mina med- och motspelare. Det är inte bra. Om glädjen försvinner återstår inte mycket. Jag vet att jag själv genom åren ibland har påverkat andra negativt genom mitt uppträdande när viljan att göra bra ifrån mig blivit för stark. Det finns saker jag ångrat efteråt och det är viktigt att jag är medveten om att mitt uppträdande på idrottsarenan alltid påverkar andra människor, vare sig det är positivt eller negativt. Och be om förlåtelse om det blir fel.

Skönheten

Slutligen vill jag lyfta fram något som kanske inte alla uppfattar, nämligen det vackra i idrotten. En graciös enhandsbackhand, en atletisk klackspark, en smekande yttersida i fotboll – de är alla exempel på ögonblick som får mig att njuta. Det är en skönhet som är svår att ta på, men fantastisk att uppleva. Det är en liknande känsla som rycker tag i oss när vi hör en in-i-hjärtat-talande låttext, smakar något underbart gott eller när ett foto eller en målning av någon anledning trollbinder oss. Det är en skönhet som förgyller livet.