Ända sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara snäll mot alla och aldrig ge igen. De där orden klingar bra i mina öron. I alla fall så länge som människorna i min omgivning behandlar mig vänligt och korrekt.

Men när någon gör något illa mot mig är det som om det blir uppror inom mig. Det tar emot i hela kroppen att ge ett vänligt svar och handla med kärlek. Kanske är det för att det ligger så djup inom oss att ge igen för gammal ost. Ändå vet jag att det är ”kärleksvägen” som är den rätta.

När jag får möta Guds kärlek och förlåtelse är det som om jag mjuknar till lite inombords.

Ibland när jag är arg för att någon har behandlat mig illa brukar jag ta lite tid tillsammans med Gud. Vissa gånger prata jag bara ut mina frustrationer och känslor inför Gud. Det brukar göra mig lugn, för jag vet att han lyssnar och förstår mig. Andra gånger slår jag upp min Bibel och läser ställen som berättar om hur Gud behandlar mig då jag har gjort fel. Med de verserna i bagaget får jag lite mer perspektiv på livet. När jag får möta Guds kärlek och förlåtelse är det som om jag mjuknar till lite inombords. Det är som om den smittar av sig, så att det är lättare att förlåta andra.

Men visst kan det ändå kännas svårt att ta steget att förlåta. Trots det är det otroligt skönt när det är gjort. Antagligen för att man mår bättre av att leva ett liv med vänner, än med ovänner.

Erfarenheter som vi får med tidens gång, kan vi stoppa i vårt bagage och dra lärdomar av i framtiden. Svåra händelser som vi har upplevt kan till exempel ge oss möjlighet att känna medkänsla. Om du har blivit behandlad illa kan du alltså vara med och hjälpa andra som hamnar i liknande situationer som du har varit i.

I flera hem jag har besökt, har jag sett följande välkända ordspråk på bonader och tavlor: ”Lär dig livets svåra gåta, älska, glömma och förlåta.” Jag instämmer. En svår gåta. Men den är värd att lära sig.