Är jag ensam om att önska att det vore så enkelt? Att kristendomen handlade om att följa lagen, inte svära, be med knäppta händer, kunna lovsångerna utantill och inte sova för länge på söndagsmorgon. Det hade jag klarat (med möjligt undantag för det där med sovmorgonen). Den världen känns överskådlig, enkel att sammanfatta och Gud blir begriplig och snäll. Jag vill ibland tro att det är moralen som gör oss kristna. Och moralen har jag koll på. Full koll.

Därför får texter som Johannes artikel mig att må lite dåligt. Min värld rubbas. Har jag mitt på det torra? Jag var tvungen att ta fram min bibel och slå upp bergspredikan. Det var pinsamt att upptäcka att jag inte direkt visste var den stod. Att läsa den var inte så mycket roligare, det blev läskigt tydligt för mig att jag har gjort vissa feltolkningar av kärnan i tron. Jag ville ju bara ta min tro på allvar, men med minsta möjliga obekvämlighet. Känner ni igen er?

”Vi ska jobba för att kärleken får mer plats och att samhällets små behandlas med rättvisa och värdighet.”

Visst ska vi följa lagen, visst är det fortfarande vettigt att tänka på sitt språkbruk och visst är det härligt att kunna lovsjunga utan sångbok, men kanske är det inte det som är grunden. Trots allt säger Jesus att vi ska älska vår nästa, till och med våra fiender, och vad händer om den kärleken leder oss utanför rikets lagar ibland, ska vi då sätta Gud eller regeringen först? Tro mig, jag försöker inte uppmana till civil olydnad här, jag bara säger att alla lagar kanske inte är skrivna av fadern, sonen och den helige ande, eller ens med dennes samtycke.

En rad i saligprisningarna ger en ledtråd till vad Gud verkar va ute efter. ”Saliga är de som skapar frid, de ska kallas Guds barn” (Matt 5:9). Vi ska skapa frid på jorden, vi ska jobba för att kärleken så få mer plats och att samhällets små ska behandlas med rättvisa och värdighet. Inte enkelt, men i alla fall ett mål som går att ta på.

Tillbaka till politiken: hela sommaren har jag undrat över hur jag som kristen bör lägga min röst i riksdagsvalet. Nu går det upp för mig att Jesus går inte riktigt att fånga i ett partiprogram, i alla fall inte i ett som finns. Men rösta vill jag, annars är orättvisorna i vårt samhälle delvis mitt fel.

En pastor i USA sa en gång att ”när vi verkligen upptäcker kärleken kommer kapitalismen inte vara möjlig och marxismen inte nödvändig”. Vi har nog en bit kvar dit, eller?