“Man vet ju hur invandrare är”, “Muslimer kan man aldrig lita på”, “Akta dig för Sverigedemokraterna”. Det är lätt att generalisera och dela in människor i fack. Omedvetet nästlar sig fördomarna in i mötet med människor och ibland blir de till murar som gör det svårt att mötas på riktigt.

I försvarsställning

Ganska ofta i Sverige händer det att invandrare jag inte känner börjar prata med mig, och ständigt överväldigas jag av hur snabbt de inbillar sig att jag ska bli deras vän. Jag blir lite skeptisk, säger att jag inte har tid att träffas och vill inte ge dem mitt nummer. Jag har lärt mig att det kan vara farligt att lita på främlingar, och genast bygger jag en försvarsmur. Samtidigt kan jag prata om hur fruktansvärt det är att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti. Dem vill jag inte ha med att göra.

När rädslan driver oss blir vi fientliga.

”Dem vill jag inte ha med att göra”. En stunds reflektion över denna mening får mig att inse att jag också är fientlig mot främlingar och att jag delar in människor i fack. Jag som trodde att jag var en ”bra kristen” som vill leva som Jesus…

Ombytta roller

De senaste månaderna har jag bott i Egypten. Varit främlingen bland araberna. Det har förändrat min syn på araber och muslimer. Så många otroligt fina människor! Jag skäms när jag tänker på hur jag bemött dem i Sverige.

Det är så lätt att styras av rädsla för de okända. När rädslan driver oss blir vi fientliga. Vi vill skydda oss själva. I 2 Mos 22:21 står det: ”En främling ska du inte förödmjuka eller förtycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Gud vill att vi ska möta varandra som medmänniskor.

Alla är vi Guds avbilder och behöver kärlek. När vi föraktar och ser ner på varandra föraktar vi också den Gud som skapat oss.