När Gud var klar var han nöjd. Till och med ännu mer nöjd än tidigare. Det han tidigare skapat var häftigt men ingenting mot detta. Den älskade människan var kronan på verket, grädden på moset, pricken över i:et. Vilken fullträff! Framtiden såg ljus ut. Läget var mycket gott. Harmoni rådde mellan designern och skapelsen.

Men i äkta kärlek finns inget tvång. Det skulle gå emot kärlekens väsen, dess natur. I äkta kärlek finns friheten. Friheten att välja och att välja bort. Friheten att tacka ja och att tacka nej. Möjligheten att gå sin egen väg. Vart den än leder. Precis så var det och precis så är det för människan. Historien och åtskilligas erfarenheter visar hur människan misslyckas med att leva efter Guds tanke med livet, med friheten, med kärleken. Med att vandra stadigt på sin livsväg och att leva nära och i ständig dialog med sin skapare.

Men för en älskande Gud var det omöjligt att sitta passiv när hans skapelse gled allt längre bort ifrån honom. Helt omöjligt. Frågan var bara hur en allsmäktig Gud skulle göra för att återupprätta relationen till människorna utan att de kände sig i underläge och i fruktan vek sig för den helige. En räddningsplan sattes i verket.

Gud fick ta med sig förstahjälpen-kitet och kliva ner till människan, för att möta henne ansikte mot ansikte. Det var det enda sättet till att återupprätta relationen med sin älskade mänsklighet. För att inte skrämma sin skapelse till lydnad kom han hit som en människa: ett nyfött litet barn som kom till livet i ett enkelt stall i ett avlägset hörn av universum. På ytan ingen storslagen eller allsmäktig ankomst över huvud taget. Men mänskligheten skulle aldrig bli densamma igen.