Ordet överlåtelse kan få mig att vrida lite obekvämt på mig. Det är ganska få ord som i samma utsträckning får mig att känna dåligt samvete.

Hur många gånger har man inte tänkt: ”nu ska jag verkligen bli varmt överlåten, nu ska jag minsann leva som Gud vill?” Och hur många gånger har man inte blivit besviken över hur klen och ljum denna överlåtelse faktiskt blev i praktiken? Det kan verka ganska lätt att under ett härligt känslosvallande lovsångspass gå och be en överlåtelsebön och sen tänka att ”nu kommer allt bli bra” eller ”nu klarar jag allt.”

En överlåtelse som bottnar i tanken ”nu ska jag klara det här” är dömd att gå fel.

När man sedan är tillbaka i vardagen blir ofta resultatet ganska nedslående när man gång på gång finner sig själv likgiltigt strunta i att leva ut sin tro eller i att läsa bibeln. Det är som att man ibland glömmer bort att Gud faktiskt gör anspråk på hela livet – inte bara på lovsångsstunderna, lägren eller gudstjänsterna. En vanlig följd av detta är en nedslagenhet och ångest över hur kass man är. Målet var ju att bli varmt överlåten – och så klarar man inte ens av att läsa bibeln varje dag.

Istället för att knyta näven i fickan och bestämma sig för att själv klara överlåtelsen, så får vi knäppa våra händer i bön och komma till Jesus med våra svagheter och tillkortakommanden.

Det är så lätt att göra misstaget att försöka i egen kraft! Jag hamnar ofta i just det att jag glömmer bort Gud och försöker själv. Jag försöker själv bära min tro, istället för att bli buren av den. En överlåtelse som bottnar i tanken ”nu ska jag klara det här” är dömd att gå fel. Efter ett par misslyckanden ligger det nära till hands att ge upp i ren irritation över att man inte fixar det, att man inte klarar av det själv. Man blir navelskådare, stirrar sig blind på sig själv och missar att universums mäktigaste står bredvid och vill hjälpa. Jag tror att en viktig nyckel är att lyfta blicken från sig själv och se på Jesus. Istället för att knyta näven i fickan och bestämma sig för att själv klara överlåtelsen, så får vi knäppa våra händer i bön och komma till Jesus med våra svagheter och tillkortakommanden.

Gemensamt för personerna som nämns i artiklarna i detta nummer – Kung David, Petrus, Johannes och den indiske mannen – tror jag framför allt är att de inte gick i sin egen kraft. Det hade aldrig gått. Att bli överlåten tror jag handlar om att göra som dem: att mer och mer förstå hur lite man själv klarar av – och därmed fatta hur beroende man faktiskt är av Gud.

Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

– Filipperbrevet 4:13

Foto: Aidan Meyer
Alfred Nilsson
Student, Lund. Med i Insidans redaktion 2013-2015.
DELA
Föregående artikelBoktips: Inga enkla frågor
Nästa artikelTa tempen på dig själv!