Vi vill gärna förstå och uppleva Gud, men sakramenten lär oss att han vill möta oss oavsett våra tankar och känslor.


Ofta pratar vi kristna om hjärnan och hjärtat, och att man kan ha saker där. Vi säger till exempel att man kan ha förstått Guds kärlek i sin hjärna, men att det kanske inte har sjunkit in i ens hjärta så att man riktigt känner det och litar på det. Det handlar förmodligen om att vi har en vilja att förstå saker, men också att vi vill att det vi förstått ska beröra oss på djupet.

Bara ta emot

Visst är det viktigt att förstå hur Gud är och visst är det viktigt att i hjärtat ta till sig att Gud älskar en, men Gud har också gett oss sakramenten. Där använder Gud något fysiskt för att ge oss något som vi varken behöver förstå eller känna något inför. Det hänger helt enkelt inte på oss utan på Gud. Vi får bara ta emot. Vilken befrielse för mig som kämpar både med att förstå saker och att ta till mig dem i hjärtat!

Sakramenten utmanar vår syn på vad det är att vara kristen.

Det hänger inte på mig

Detta gör att det finns en speciell vila i sakramenten – en vila från att fatta och känna – men det säger också något om vad det är att vara kristen. Av sakramenten kan vi lära oss att vår relation med Gud inte bygger på oss och vår förmåga att förstå, känna eller kämpa, utan den bygger på det som Gud ger oss. Allt vi har har vi fått av Gud – det gäller till och med tron på honom. Inte ens den kan vi berömma oss av. Det är alltså inte bara i sakramenten vi får vila från att fatta och känna, det får vi även göra hos Gud själv.

Sakramenten utmanar

Vi vill kunna så mycket som möjligt om vad som står i Bibeln, kunna svara på alla frågor från kompisar som inte är kristna, känna oss älskade av Gud och uppleva Guds närvaro. Men sakramenten utmanar vår syn på vad det är att vara kristen. Förståelse, insikter och känslor får stå tillbaka för ett enkelt mottagande av Guds gåvor till oss. Vi får vila. 

Foto: pixabay.com
Louise Alpner
Tandläkare, Örby I Insidans redaktion 2014-2017.
DELA
Föregående artikelNikodemus, Naaman, Noa och dopet
Nästa artikelI en värld med allt mindre fred