Man kan fundera över det här med att Gud älskar mig. Hur kan det vara så? Och varför är det så svårt att tro att det är så?

Eftersom vi mest har erfarenhet och kan se resultaten av de mänskliga relationerna så kan vi ju börja där. Att älska någon är ju ganska konstigt enligt vårt samhälle egentligen, samtidigt som det mellan raderna är ett ideal. Det beror i och för sig på vilken definition man sätter på älska, men om vi kör med definitionen att kärlek är helt fokuserad på den andra parten och syftet med det man gör är att den andra ska få det så bra som möjligt, så landar vi långt från tanken om självuppfyllande.

Självuppfyllande-tanken, att det är viktigt att jag får testa mina gränser och växa och få det jag vill ha, är kanske som ett dåligt substitut för kärlek. Om man diskuterar något par som har varit tillsammans i 60 år och verkligen tycker om varandra är det som att alla känner lite vördnad och ser det som ett ideal. Någon som tycker om mig för den jag är och som vill mitt bästa och att jag ska utvecklas, precis som självuppfyllande-tanken fast från ett annat håll.

Allt det som jag gör allt för att gömma, till och med för mig själv, är ju typ rubrik i Guds morgontidning.

Här börjar det ju dock bli ganska jobbigt och svårt. Vem tycker om mig för den jag är? Kanske kan någon tycka om utsidan ifall jag försöker passa in och inte gör så konstiga grejer. Och kanske skulle jag kunna visa lite mer av tankarna som snurrar i huvudet ifall det är någon som jag börjar bli trygg med. Men med tanke på att både du och jag och alla människor är skadade av synden så finns det ju ett typ bottenlöst hål med skit i våra liv, och ifall andra visste om allt det skulle de nog inte ens vilja vara i närheten av mig.

Gud vet om allt det. Han ser rätt in till hjärtat och alla mina tankar är helt öppna inför honom. Är det då konstigt att jag har svårt att tro att han verkligen älskar mig? Allt det som jag gör allt för att gömma, till och med för mig själv, är ju typ rubrik i Guds morgontidning.

Ändå älskar Gud mig. Hur? Genom att lida allt, bära allt, vilja allt mitt bästa, att jag ska växa till och utvecklas. Genom att bli människa och dö på ett kors för att jag ska få det bra, ja, mer är bra, för att jag ska få det bästa, en evighet i Guds närhet.

Sen varför det är så, varför Gud faktiskt älskar får vi kanske svar på i himlen.

Foto: Aidan Meyer
DELA
Föregående artikelTrosbekännelsen: Sonen
Nästa artikelDet stora bytet