Sällan känns ondskan närmare och livet mer orättvist än när man möter en ung människa på sin dödsbädd och ser barnen runt sängen som bara har frågan ”varför?” skrivet i ögonen. Jag möter dem i stort sett varje dag i mitt jobb som sjuksköterska på en vårdavdelning för cancersjuka patienter. Ändå har jag har inga svar att ge.

Jakob har helt rätt i att det behövs argument och diskussion när det gäller ondskan, men i emotionella stunder räcker inte intellektuella svar, hjärtat håller inte alltid med hjärnan. Då finns bara närvaron. Att stanna kvar och bekräfta deras sorg , deras känsla av att det inte finns någon mening eller rättvisa med att deras mamma eller pappa dött. Inte här och nu. Det är generellt lättare att hjälpa människor än att se dem ha ont, därför är det fruktansvärt svårt att inte kunna ge svar, men det är ärligast.

Alla har vi mött ondskan. Den behöver inte komma så obeveklig och konkret som den gör i döden. Det kan vara orättvisor, mobbing, utfrysning i skolan eller våld (detta nämner Daniel mer om i sin text om vad tron får kosta). Det kan vara extra svårt att gå med på att människor lider eftersom vi vet att det inte var tänkt så, men att låtsas som att sorgen inte finns i våra liv orsakar mer sår än att erkänna den.

Som kristna vet vi att det kommer en rättvisa. Det kommer en tid med upprättelse, med liv, med fullständig befrielse från ondskan. Jesus har övervunnit ondskan, annars hade det inte funnits någon poäng med att hålla ut. Nu finns det mening med livet – hela livet.