Jag är rädd för att sticka ut.

Den meningen kan tyckas så enkel att säga. Först känns det inte så konstigt om jag eller någon annan skulle säga det. Det kan till exempel handla om vilka kläder som jag har på mig eller vad jag gör. Att vilja passa in i gruppen är inte så konstigt. Men tänker jag efter lite mer och tänker på mitt liv utifrån att jag är kristen så tar det verkligen emot. Ja, det är riktigt jobbigt att bara tänka det.

Jag är rädd för att sticka ut.

Jag som har universums skapare till far. Jag som har fått allting som en gåva av Gud, både livet och förlåtelse för det som gått fel. Jag som har del i Gud och som Gud bor i med sin Ande. Jag som varje dag vill bli ledd av honom och ge hela mitt liv till honom.

Gud, kom och drabba mig med all din kraft mitt i min vardag!

Jag är rädd för att sticka ut.

Då menar jag inte att sticka ut som i betydelsen att vara lite lagom annorlunda – att vara den enda som läser fantasyböcker eller den enda som går barfota i skolan. Nej, jag menar att sticka ut som att ta Guds vilja, det som predikas på söndagen, eller det jag läser i Bibeln, och låta det på allvar påverka mig och min vardag. Om jag ställs inför den uppmaningen blir min första tanken ofta: ”Nu ska jag inte låta det påverka för mycket, det kan ju bli fanatiskt och överdrivet”. Hur kan det vara första tanken?! Det borde ju i stället vara: “Gud, kom och drabba mig med all din kraft mitt i min vardag!

Jag är rädd för att sticka ut.

Det är den bittra sanningen om mig. Ändå älskar Gud mig. Och ändå vill han fortsätta vara med mig och förvandla mig så att jag bli mer och mer lik honom. Om det ska gå krävs det ett rejält under, men under är ju å andra sidan just vad Gud är bra på. ”För Gud är allting möjligt”.