I jul vill jag reflektera lite extra över vilken otrolig gåva det är att Gud blev människa, att skaparen gick in i sin älskade skapelse för att rädda den en gång för alla. I jul vill jag också passa på att utmanas: vad ger jag vidare? 


Jesus, och räddningen genom honom, är den största gåvan Gud har gett mig. Varje dag får jag dessutom precis allt jag har från honom. Faktum är att jag får leva ett otroligt lyxigt liv. Jag behöver för det mesta inte oroa mig för mat eller hem eller kläder. Förmodligen är det så för dig också.

Frågan utan svar

I just detta behöver vi utmanas. För vad gör vi med allt vi får? Ger vi något vidare? I vår värld finns otroligt många människor som lider nöd. Som svälter, som tvingas på flykt. Varje dag ser jag åtminstone fem personer som tigger för att kunna köpa mat eller kunna ge sina barn kläder. Varje dag går jag förbi och frågar mig själv; “men vad kan jag ge?” Frågan får aldrig något svar, det är bekvämast så. Samtidigt skäms jag över mitt hårda hjärta.

“Känner du, som jag, att det ofta går sådär med givmildheten?”

Frågan förvandlas

Men frågan är felställd! Den borde ställas till Gud, inte till mig. För Gud, som har gett mig allt – ja, till och med själva livet jag lever – han vet vad han vill att jag ska göra. Jag kan inte ge allt, men jag kan ge något. Jag får börja i det lilla när det kommer till att leva ett utgivande liv. Då får frågan förvandlas till “Gud, vad kan jag ge?” Frågan blir en bön, och den enda lilla meningen kommer att förvandla hjärtat och vända det lite mer mot Guds vilja.

Kram, kaffe och Jesus

Känner du, som jag, att det ofta går sådär med givmildheten? Be om ett givmilt hjärta! Vi får be om ledning, för Gud känner oss helt och fullt. Han vet vad han har gett till just oss, och därför vet han vad vi kan ge vidare till andra! Gud vet också vad människor i din och min närhet behöver. Kanske är det en kram, en tjuga till värmande kaffe i kylan eller ett uppmuntrande ord? Kanske är det den bästa julklappen som någonsin givits till alla människor – Jesus?

 

Foto: pixabay.com
Olivia Preston
Student, Stockholm. I Insidans redaktion 2015-2018.
DELA
Föregående artikelDen dyraste julklappen
Nästa artikelDet pekar uppåt