Amanda Mattson blev kristen när hon var 15 år. Hon började genast be Gud att också hennes familj skulle komma till tro. Men åren gick och ingenting hände. Amanda fortsatte att be, men kände sig samtidigt missmodig. Det kändes osannolikt att familjen skulle bli kristen. Men då grep Gud in.

Jag trampar på i mörkret och kommer fram till en herrgård strax utanför Lund. Här bor Amanda Mattson, 24 år, tillsammans med sex andra tjejer. När jag kommer in och tar mig uppför trappan in i salongen kommer Amanda ut ur sitt rum, det med de blommiga tapeterna, och kramar om mig. Hon har på sig ett stort kors runt halsen och sitt långa hår utsläppt över axlarna. Snabbt fixar hon en stor mugg med te till mig och plockar sedan fram ett litet block med en cupcake på. Där har hon skrivit ner tankar om det hon strax ska berätta för mig. Jag tar fram min dator och gör mig beredd att skriva.

Jag kände också att det var mitt ansvar att evangelisera, att få dem att bli kristna

När Amanda lärde känna Jesus

Det började sommaren när Amanda var 15 år gammal. Då träffade hon familjen Möller, en familj som hon snabbt insåg hade något speciellt. Familjen såg den blyga och lite osäkra tjejen som längtade efter en mening med livet och älskade henne. Med familjen Möller fick Amanda diskutera frågor om tro, Bibeln och Gud och sakta växte något fram. Även innan denna sommar hade Amanda varit sökande, Gud hade alltid varit viktig på något sätt, men hon visste inte vem han var. I samtalen med framför allt mamman Marie, lärde Amanda känna Jesus.
De visade mig Gud genom sin kärlek, berättar hon.
Snart kände Amanda att hon visste sanningen: att Jesus lever och älskar henne!

En tung börda

Att Amanda hade blivit kristen var inte något som hon omedelbart berättade för sin egen familj. Ingen där var kristen. Men hon tror att de märkte att något hade hänt.
Jag ville dela med mig, berättar hon, det är det bästa som kan hända i livet.
Men det var inte alltid helt enkelt. Med hennes bror blev det ofta jobbiga diskussioner och svåra frågor.
Det var jättejobbigt att de andra inte var kristna, säger hon. Jag kände mig väldigt ensam. Jag kände också att det var mitt ansvar att evangelisera, att få dem att bli kristna, men det är svårt med ens egen familj när de känt mig hela livet. Att jag plötsligt ska komma och berätta för dem vad de behöver. Det blev en tung börda, för man bär alltid med sig sin familj och dem man älskar.

Det omöjliga hände

Amanda berättar att det var mycket som hände med henne de kommande åren. Hon fortsatte att be för sin familj, försökte vara uthållig i sin tro samtidigt som hon kände att det var väldigt osannolikt att hennes familj skulle bli kristen. Hennes pappa respekterade hennes tro och var glad att den gjorde henne lycklig, men det var noga att det var Amandas tro och Amandas sanning. Han ville inte bli påprackad saker.
Men till Gud kan man be om det omöjliga, säger hon och ler lite.
”Jag kan inte se hur det ska hända, kan inte göra något, men jag lämnar det till dig”, brukade hon be till Gud och berättar att det var och är en utmaning att stå fast i sin tro och i sina böner för sin familj.
Jag har bett i princip varje dag i flera år för min familj och det är lätt att bli missmodig.
Men så hände det omöjliga. När Amanda hade varit kristen i 8 år gick hennes pappa igenom svåra saker i livet och började fråga vad som egentligen var meningen med allt. Då insåg Amanda att hon faktiskt hade svar att erbjuda.
Jag berättade om Gud och Jesus och det var första gången som han verkligen lyssnade. Amanda berättar den gången då hon drog ihop ett helt gäng som bad för hennes pappa.
Nästa gång jag pratade med pappa var han helt hänförd. Han kände sig så lätt. Han kände på något sätt att han blev buren av Gud, av våra böner. Jag satt och gapade på andra sidan luren, våra böner funkade visst! Men det var först nu som pappa kunde ta emot det.

Gud jobbar i team med oss och vill att vi ber, men det är han som är ledaren och bär ansvaret, inte jag

En förändrad pappa

Även Amandas pappa pratade mycket med Marie, som också bad för honom. Amanda skrattar till:
Jag fick sms från Marie: ”nu har pappa tagit emot Jesus i sitt hjärta”. Jag stirrade på min telefon och kunde inte fatta det, hur gick det här till? Jag blev helt överlycklig och grät glädjetårar. Och sedan har jag sett en gradvis, men radikal förändring hos pappa.
Blocket med cupcakes har nu glidit ner på sängen där vi sitter och Amanda, som erkände att hon var lite nervös innan intervjun, pratar engagerat direkt från hjärtat.
Nu är han verkligen en person som älskar Gud av hela sitt hjärta och lever för honom. Varje gång jag pratar med pappa slås jag av hur otrolig Gud är och hur mycket som har hänt. Jag har känt honom hela mitt liv, men plötsligt är han helt förändrad och har Gud i sin vardag. Han har blivit min förebild och inspirerar mig. Vi har kommit närmare varandra, kan prata om tron och Gud i timmar. Han förstår inte själv vilken inspiration han är och vilket bevis han är på Guds kärlek.

Gud jobbar i team med oss

Även om det fortfarande är svårt ibland med resten av familjen, har Amanda fått ny styrka i sin tro.
Jag har fått ett konkret bevis på att Gud hör varje liten bön. Varje gång jag har gråtit på grund av min familj har han sett det och tårar är också böner. Vi måste tro att bön gör skillnad. Men det gäller att hitta en balans. Ibland tänkte jag att bara jag ber tillräckligt mycket och på rätt sätt så blir min familj kristen, säger Amanda och stryker bort en av sina mörka lockar från ansiktet samtidigt som hon funderar lite.
När jag cyklar hemåt igen och känner doften av äpplena från fruktträdgården tänker jag på det sista Amanda sa när hon funderat färdigt, det som är så viktigt att komma ihåg för alla som är kristna och ber för något:
Gud jobbar i team med oss och vill att vi ber, men det är han som är ledaren och bär ansvaret, inte jag. Och det spelar ingen roll hur vi ber, utan bara att vi är uthålliga och tror på Guds kraft och inte vår egen.

Och jag undrar för mig själv om denna unga kvinna förstår hur inspirerande hon är som vågar lita på Gud och fortsätter att lämna sin familj helt i hans händer.