Människan samlas allt oftare till allt större evenemang: tävlingar, galor, konserter och olika mästerskap. På dessa mötesplatser finns fantastiska möjligheter att få dela livet. Och tron.

Eurovisionsfestivalen nyligen avslutad, fotbolls-EM just påbörjat och sommar-OS bara några veckor bort; folkfesterna avlöser verkligen varandra den här sommaren. Och dessa gigantiska evenemang verkar bara bli allt större. Miljarder satsas, miljarder tjänas. Media hårdbevakar och lockar oss med de senaste nyheterna. Någonstans där i mitten finns du och jag. Kanske både förundrade och förvirrade. Det är omöjligt att inte fascineras av vilka projekt människan kan genomföra.

Vad är det som fängslar oss så med det snabbaste, det starkaste, det spänstigaste och det skickligaste? Vad är det i oss människor som får oss att jubla högt när det går bra för representanter för vårt land? Orsakerna kan vara flera. En anledning är att få uppleva känslan av samhörighet. Upplevelsen att få tillhöra någonting större, att få identifiera sig med framgång och ”lyckade” personer, att få dela och känna att man har något gemensamt.

”Vi kristna behöver vara där människor är. På mötesplatserna.”

Det kan också handla om fascination över människan själv: vad vi klarar av, hur långt vi kan nå och gå, långt förbi det som vi trodde var begränsningar och max. Kanske blir det ”omöjliga” i mitt eget liv mindre omöjligt efter att ha sett fantastiska bedrifter i situationer där alla trodde det var kört, för sent och utan hopp.

Som kristen har man ju ytterst precis samma sociala behov som de som inte tror: Att få känna samhörighet, dela upplevelser och erfarenheter med andra. Att sedan få förundras över människan och människokroppens förmåga stärker tron på en Gud som lagt ner så mycket fint och en sådan stor kapacitet i sin älskade människa. I Loreen och i Usain Bolt. I dig och i mig.

Vi kristna behöver vara där människor är. På mötesplatserna. På de stora evenemangen. I folksamlingarna. På eurovisionsfestivalen, på fotbolls-EM, på OS. Just där får vi uppmuntra, dela livet, fascineras, gråta och jubla tillsammans.

 

Hallå där, Gustav Burman, präst i Svenska kyrkan i Malmö, som åker till OS i London i sommar…

Hur känns det att få åka till OS i jobbet?

Självklart känns det fantastiskt roligt att få åka till OS i sommar, både personligt och ur ett prästerligt perspektiv! Att få åka till OS som präst känns väldigt naturligt då man kommer att träffa massor av människor som rör sig där – kyrkan ska vara där människorna är! På ett annat sätt så känns det onaturligt, vad har kyrkan med OS och ett världsligt samhälle att göra? Ja, ganska mycket om man tänker efter. Som skrivet, kyrkan ska vara där människorna är och förutom det så är vi ju en del av världen – en värld vi vill göra bättre, det är vårt uppdrag som kristna! Sedan tycker jag att vi som kristna ska uppmuntra OS-budskap till att vara ett fredens budskap, liksom att vi ska uppmuntra människor till att röra sig. Kroppen är Andens tempel, och det tror jag att vi behöver uppmuntra mer och prata mer om. Vi har ett ansvar om världen, men också om våra egna kroppar. Så det känns som en fantastisk möjlighet att få åka dit och vara en del i allt detta!

Vad kommer att vara dina arbetsuppgifter på plats?

I skrivande stund vet jag inte fullt ut vad mina arbetsuppgifter kommer att vara. Det som är klart är i alla fall att vi ska utgå ifrån Svenska kyrkans två olika kyrkor/lokaler i London där vi kommer att tillbringa en del tid. Övrig tid ska vi tillbringa ute vid de olika arenorna och företrädesvis då de arenor där svenskar tävlar. Arbetsuppgifterna kommer först och främst att vara att möta människor i deras situationer, lyssna på dem och försöka att hjälpa till på olika sätt ur ett pastoralt och själavårdande perspektiv. Vi är där först och främst för svenska atleter och besökare, men självklart tar vi emot vem som helst som skulle vilja ha vår hjälp, att prata liv och tro eller att slussas vidare till en kyrka eller liknande.

På vilket sätt planerar ni att bli en del av OS?

Som ovan skrivet genom att vara en del av aktiviteterna kring arenorna samt att ha egna aktiviteter vid Svenska kyrkans lokaler med storbildsskärmar med mera. Vi kommer att finnas som en resurs om människor behöver prata men givetvis också om de vill ta emot förbön, fira gudstjänst eller liknande mer kyrkliga aktiviteter.

Väntar ni några svenska ungdomar till London?

Absolut. Jag vet ingen statistik men det väntas massor av svenskar till London under OS, förutom de tiotusentals som redan bor i staden! Så självklart kommer en hel del av dem att vara ungdomar, något jag verkligen ser fram emot!

Vad är det viktigaste för er som kristna/kyrka att tänka på under OS?

Att få vara just kyrka. Vi lever i världen, men inte av den, i alla fall ska vi försöka vara en motpol till en del saker som inte är så positiva, till exempel när saker blir för anonyma, när kommersialismen tar för mycket plats och så vidare. Då kan vi som kyrka och kristna vara en motpol, och någon som faktiskt frågar: ”Hur mår du?”, utan att ta betalt för det – DET är stort. Liksom att givetvis få vara där och prata om Jesus, att prata om att det finns något mer – något bortom, någon som älskar oss precis som vi är hur jobbigt vi än kan ha det – evangelium!

Vilka är de största utmaningarna?

Den största utmaningen är just ovanstående, att våga vara kyrka fullt ut och inte falla in för mycket i kommersialism och företagande, men att ändå synas. En utmaning blir självklart också att lyckas få till meningsfulla samtal och möten trots att det är en ganska rörig situation vi befinner oss i med mycket stoj, stim och fest – det blir väl lite som att vara kyrka på en festival skulle jag tro.

Vad kan Insidans läsare be för före, under och efter OS?

Oj, ja, det är mycket det! Jag skulle gärna se att Insidans läsare bad för att det blir just ett fredens tecken detta OS, där människor får komma stärkta därifrån, till både kropp och själ. Att det skulle bli ett OS där ingen blir skadad eller avlider av olyckor eller bråk eller liknande, att det helt enkelt blir det glädjeevenemang det är tänkt att bli! Sedan får läsarna gärna be för att människor ska få ta till sig evangeliet givetvis, att de ska få ta till sig Guds kärlek och förstå hur värdefulla de är… och vi får ju be om allt, stort och smått, så står det – så då kan ju läsarna kanske be om en eller annan svensk medalj också. 🙂