En grav och en Herre. Jesus tomma grav blir en mötesplats för alla kristna.

Jag sticker ner min hand genom hålet i marken under altaret och rör vid golgataklippan. Bakom mig kommer en strid ström av pilgrimer från olika delar av världen. Några meter framför altaret, ovanför Golgata, blickar jag ut åt det andra hållet, mot den centrala delen av kyrkan och Kristus grav. Det är kanske 40 meter till graven. I bakgrunden spelas orgelmusik och ett brus av böner och samtalsröster hörs från ett myller av människor som besöker denna kristendomens heligaste plats. Jag är i den heliga gravens kyrka i gamla Jerusalem.

Ett och samma bygge

Det är en av mina favoritkyrkor. Kyrkan är byggd, ombyggd och renoverad flera gånger. Stilen är en kaosartad blandning av allt från antik stil till fransk Barock. Lite av lager på lager principen. Denna ”stil” vittnar om att det inte är möjligt att fly från historien. Hur mycket yngre generationer än har byggt på och ändrat, finns det äldre alltid där undertill. Det går inte att välja en ny plats och bygga något ”tidsenligt” rent och hävda att det är en kyrka ovanför Kristus grav. Graven ligger där den ligger. Till detta behöver alla generationer förhålla sig. Det är likadant med den kristna tron. Den bygger på Jesus uppståndelse och vi är alla på samma ”arbetsplats”. Hundratals generationer har trott, levt och följt Kristus före oss. Vill vi vara med på samma bygge kan vi inte fly undan de som har gått före. Historien bakåt kopplar samman oss direkt med Jesus själv.

Möts vid graven

Men denna princip gäller också på ett liknande sätt gemenskapen med alla dem som lever nu. I gravkyrkan samlas alla runt en och samma grav. Protestanter, katoliker och ortodoxa. Det är ett enda kaos ibland. De olika samfunden kan bråka och vara ovänner. Men det går inte att fly. Graven ligger där den ligger och vill man vara nära den måste man också möta sina oliktänkande trossyskon.

Där Herren är, är också hans lärjungar.

Detta gäller också ett liv som Jesus lärjunge. Den kristna tron bygger på en enda uppståndelse – Jesus uppståndelse. I honom är vi alla ett. Vi kan vara skilda åt, oliktänkande, uppdelade, ja till och med ovänner. Men vill vi vara nära honom som är vår Herre, kan vi inte fly från våra syskon i tron. Där Herren är, är också hans lärjungar. På så sätt vittnar gravkyrkan också om kyrkans enhet: En enda tom grav och mängder med människor runt den. En enda Herre, och runt honom skapas verklig enhet.

Han lever!

Jag går in i den tomma graven. Det är ett litet utrymme med mängder av ljus och jag faller ner på knä. Det var alltså här du uppstod, och du är inte här. Du lever. Det du började här pågår fortfarande, och jag lever i det varje dag. Du är densamme över hela jorden och jag kan möta dig var som helst. Poängen med graven är att du är borta. Poängen med graven är att du låg i den, men att den nu är tom. Himlen och evigheten är öppna.

Jag går ut ur graven, och i ett litet glädjerus säger jag till den ortodoxa munk som vaktar graven: Christos Aneste (Kristus är Uppstånden!)! Varpå han svarar: Alethos Aneste! (Ja, han är sannerligen uppstånden!)