Gilla artikeln!(5 gillar)

Olivia satte sig på ett plan till ett av världens farligaste länder för att ge – men fick så mycket mer tillbaka. Hon tycker själv det låter klyschigt, men det är ändå så hon sammanfattar sina fyra månader i Colombia där hon volontärarbetade förra året.


Flygplanet landade och jag möttes av 99 % luftfuktighet och 30 graders värme. Under många dagar framöver skulle jag komma att möta frågan ”Vad sade Gud till dig i morse?” Det fick bli en fråga som påminde mig om att vi har en Gud som talar till oss, och en positiv utmaning till att lyssna till hans röst. I en månad hade jag förmånen att besöka olika missionsarbeten i landet, för att sedan slutligen hamna ute på ön Bocachica.

Fattigdom och livsglädje

På ön blev jag kvar, och fick där möta fattigdom på riktigt, en fattigdom som dock inte märktes med en gång. Människorna där nämnde inget om den, gav inte uttryck vare sig för klagan eller nöd och hade en stor livsglädje. Det var först vid besök i hemmen som jag såg hur få ägodelar de hade, och inte förrän i senare samtal med befolkningen förstod jag att de levde ”dag för dag” mer bokstavligt talat än vad jag först hade trott.

Olika uppgifter, lika viktiga

Mitt volontärarbete utgick från en missionsklinik som drivs av Ungdom med Uppgift*. Där fick jag ansvar för att sköta om huset som personalen bodde i, samt ta emot besökande. Jag höll även i en andakt för barn varje vecka, gav extralektioner till barn som behövde hjälp i skolan och fanns ibland tillgänglig på kliniken för att prata med och be för patienterna där. Varje dag var annorlunda, men jag fick lära mig att Gud kunde använda mig lika mycket när jag sopade rent i ett smutsigt hörn som när jag pratade med en person på gatan eller var i bön.

Jag fick inse att jag inte var där för att själv få beröm, utan för att jobba för och med Gud och ge honom äran.

Frustration ledde till tillit

Eftersom jag inte behärskade språket, och befann mig i en annorlunda kultur, kände jag mig begränsad. Detta ledde till många frustrerande tankar som jag fick jobba med, som till exempel att ”alla samtal hade blivit bättre om de varit på svenska” och ”samlingarna hade kunnat bli mycket mer kreativa om jag bara hade varit i Sverige”.

Jag fick dock inse att jag inte var där för att själv få beröm, utan för att jobba för och med Gud och ge honom äran. En händelse från Bibeln, som ständigt fanns med i bakhuvudet, var den då Gud använde Moses stav till att göra under. Jag tänker att staven kan symbolisera både trygghet och något som man i vardagen bär med sig och använder. Mose fick kasta staven åt Gud (2 Mos 4:1-4), och Gud använde den sedan till att öppna nya vägar för Israels folk. Vad är din stav – vad är det du har, kan använda och bär på? Om du ger det till Gud är jag övertygad om att han kommer använda det till att öppna nya vägar för både dig och andra människor.

5 snabba med Olivia

Colombia/Sverige

GT/NT

Lakrits/Choklad

Bok/Film

Alligator/Kackerlacka

Tid för varandra

Kulturskillnader är något man alltid möter när man åker till ett annat land. Dessa skillnader kan leda till krockar som både kan bli komiska och utmanande. För mig blev sättet att förhålla sig till tid den största kulturkrocken. Svenskar är väldigt punktliga, och är man inte punktlig är man antingen en tidsoptimist eller på plats tio minuter före, väntande. I Colombia fanns det alltid ett tidsspann på minst 5-15 minuter efter utsatt tid, då man fortfarande, utan att vara oartig, kunde komma. Festers starttid sattes ut 1,5 timme i förväg och båtarna som åkte ut till ön lämnade hamnen först när de var fulla, vilket kunde innebära alltifrån tre minuter till tre timmars väntan. Annorlunda är ordet, men när jag väl kände till hur det fungerade kunde jag se det fantastiska i deras perspektiv på tiden, nämligen att de alltid hade tid för andra. Människor tog sig tid för mig, och jag fick verkligen uppleva att alla kristna över hela jorden är som en stor familj. Vart vi än åker kommer det finnas personer som tar hand om oss och som vi får lära känna och dela livet och Gud med. Vart vi än åker kommer det även finnas behov att möta. Behov som Gud vill möta, genom oss. Det ger mig en längtan att få åka ut igen.

Ge och du ska få

Jag satte mig på ett plan och flög till andra sidan jorden med Gud och fick utmanas i tron, träffa fantastiska människor, lära mig ett nytt språk, samt få nya perspektiv och minnen för livet. Jag åkte iväg för att ge, och fick ge – men fick så mycket mer tillbaka.

*UMU – Ungdom Med Uppgift (eng. YWAM – Youth With A Mission) är en internationell missionsorganisation som bland annat driver lärjunga- och missionsskolor samt missionsarbete över hela världen.