Kristen tro handlar inte bara om att ha det gott med sina kristna vänner. Det handlar också om att lära sig att leva tillsammans med och runt människor som inte delar samma tro. I Israel – ett land sårat av många inre motsättningar – fann Aviva något unikt: ett samhälle där judar, kristna och muslimer lever sida vid sida. Välkommen till Fredens oas!

Det hade kunnat vara vilken fredagskväll som helst: värmeljusen, filmen och chipsen. De svenska väldoftande syrénbuskarna var dock utbytta mot israeliska apelsin- och citronträd i naturens klara färger. Jag sitter med en arabisk kille, en judisk tjej och en pojke vars mamma är judinna och pappa arab. De frågar mig nyfiket om mitt liv som judinna i Stockholm, medan jag knappt kan bärga mig att fråga dem allt jag undrar om deras liv på denna unika plats. Jag befinner mig i ”Neve Shalom/Wahat-al-Salam” som på engelska översätts till ”Oasis of Peace” (Fredens oas). Här bor judar och araber sida vid sida, och för en besökare uppfattas byn utan tvekan som en idyll.

Men vägen till fredens oas har inte varit rak; under denna idylliska yta döljer sig en historia av kämpaglöd. Det hela gick av stapeln i början av 1970-talet då byns grundare, Fader Bruno Hassar, föreslog idén om en by där samexistens rådde judar och araber sinsemellan.

Förtroende och respekt

Byn är belägen halvvägs mellan Tel Aviv och Jerusalem invid Latrun-klostret. I dag är 55 familjer bosatta i Neve Shalom, då judar, muslimska araber samt kristna araber har valt att gå emot den allmänna segregationen som råder i Israel, och leva ett liv i samlevnad. Hassar ansåg att vägen till fred bestod av broar byggda av förtroende, respekt och ömsesidig förståelse.

I dag lever byns cirka 200 invånare i ett välfungerande minisamhälle där alla invånare är välkomna att ta del av en ungdomsgård, en lågstadieskola samt en fredsskola. Den sistnämnda institutionen fungerar som byns ansikte utåt, eftersom de fokuserar på dialogen mellan Israels yngre befolkning. De ordnar utbildningsseminarier och workshops för lärare och elever från grundskolor och universitet i hela landet då de arbetar med unga judar och araber för att skapa dialog.

Mångfald och multikultur

Under min första morgon i byn tar min nyvunne vän med mig på en rundvandring. Som en äkta turist har jag kameran i högsta hugg och frenetiskt försöker jag fånga olivfältens skönhet i min digitalkamera. Vi passerar en rund, vit byggnad som en stockholmare skulle likna en

miniatyr av Globen. En träskylt med orden ”Space of Silence” får mig genast att undra vad som pågår i byggnaden utan kanter. I kontrast till en möjlig hårdrockskonsert i Globen, möts jag av en luftig lokal med mediterande människor i alla åldrar. Jag står vid byns multikulturella religiösa center, där alla, oavsett religion är välkomna att be. Även detta är en del i fredsprocessen; att finna lugnet i sig själv för att kunna bidra till den internationella fredsprocessen.

Under min vecka i Neve Shalom möts jag av en värme och gästfrihet som för en svensk är relativt främmande. Jag pratar med Noor, 17, som efter sin student drömmer om att volontärarbeta på ett arabiskt barnhem. Alla har inte haft tillgång till skolgång av samma kvalitet som hon. Hon berättar att under hennes tid i lågstadieskolan i byn var alla åsikter och tankegångar accepterade. Det är inte bara den etniska mångfalden som är unikt för skolan, utan även dess språkliga utbildning, samt dess multikulturella profil. Skolan betonar vikten av att lära ut alla folkgruppers historia och traditioner.

Att två språk ständigt cirkulerar i klassrummet är självklart, då det är krav på att en arabisk och en judisk lärare medverkar vid varje lektionstillfälle. Skolsystemet i byn täcker endast låg- och mellanstadium. Därefter måste eleverna gå i skolan i andra delar av landet. Noor säger att hon upplever en stor skillnad på hennes gymnasieskola utanför byn där hon bevittnat både rasism och främlingsfientlighet.

Verka för fred

Noor anser att det bästa med att bo i Neve Shalom är att alla har rätt att känna sig hemma. ”Vart man än vänder sig i Mellanöstern finns det en värd och en gäst. Vad som gör Neve Shalom unikt är att båda folkgrupperna är värdar”.

Noor, som deltagit vid flera av fredsskolans program, ser det som sitt ansvar att vara fredsambassadör och använda de verktyg hon format med hjälp av fredsskolan. Hon önskar att en dag låta sina barn växa upp här eftersom hon vill ge dem en lika värdefull uppväxt som hon har fått.

Jag pratar även med Amir, 17, som drömmer om att flytta till USA för att studera datateknik. Amir bor tillsammans med sin judiska mamma och sin arabiska pappa. Just denna familjekonstellation är relativt vanlig bland byns heterogena befolkning. Han berättar att hans föräldrar var så tacksamma för att lågstadieskolan i byn uppmärksammade både högtiderna Ramadan (muslimsk) och Chanukka (judisk). Amir drömmer om att leva ett ”normalt” liv, på en ”normal” plats där människorna tänker ”normalt”. Jag kan inte låta bli att undra hur han definierar ”normalt”, då han anser att han ska kunna leva sitt liv utan att ständigt behöva vara en del av konflikten. Amir är trött på alla fördomar som han anser mestadels består av rädsla.

Verklighetens Israel

Rektorn för lågstadieskolan talar om för mig att all positiv kritik väger tyngre än de tuffa perioderna skolan får genomlida. Ett exempel på en sådan svår period är kring Yom Ha’atzmaut (Israels nationaldag), som från ett arabiskt perspektiv kallas Al Nakba – Den stora katastrofen.

”Han ansåg att vägen till fred bestod av broar byggda av förtroende, respekt och ömsesidig förståelse.”

Många lärare har en känslomässig anknytning till högtiden och har svårt att hålla sig till objektiv undervisning. Dock ser rektorn det som skolans plikt att undervisa om konflikten. ”Vi är ingen ö som är bortkopplad från resten av samhället”, säger rektorn. Han berättar att byn i vissa fall blivit kritiserad för att vara naiv. Många anklagar byns anhängare för att försöka bygga upp en falsk utopi, som inte skulle fungera i ”verklighetens” Israel. Frågan är vad som egentligen definierar verklighetens Israel…

Inför byns grundande uttryckte Hassar sin strävan efter en plats där samexistens rådde, oavsett religion eller nationalitet. Han vågade knappt hoppas på att byn skulle komma att bli en plats där vänskapsfrön såddes. På min sista middag i Israel inser jag att det är precis vad denna utopiska dröm har lett till; små frön har utvecklats till blommande träd i sprakande färger. I och med denna by har Hassar visat att fred är en konst, som inte uppstår spontant, utan måste bli utlärd.

Hopp om fortsatt förändring

När jag passerar vägbommen som markerar byns gräns, känner jag ett vemod. Sorg över att få lämna alla dessa fantastiska människor jag har haft privilegiet att möta, tillsammans med hopp inför framtiden då jag är säker på att alla individer jag träffat kommer att fortsätta att förändra världen.