Petrus bekände Jesus som Messias och kallades därefter Kefas – klippan. Några som delar både bekännelse och namn med honom är ungdomarna i Svenska kyrkans ungdomsgrupp i Kungälv.

Klockan närmar sig sju och en efter en kommer regnvåta ungdomar in genom kyrkans källardörr. De flesta känner varandra väl och kramas när de fått av sig jackorna. De går in till soffhörnan i den svagt belysta samlingssalen och slår sig ner bland dem som redan sitter där. Det pratas och skrattas och det syns att ungdomarna känner sig hemma här.

Ikväll träffas ungdomsgruppen Kefas i Kastalakyrkan i Kungälv. En vanlig kväll är det runt tjugo ungdomar här, och idag är inget undantag. Jag sätter mig hos dem i en av sofforna och pratar lite om kvällen. Det är Hans Weichbrodt som ska undervisa och jag förstår att många har lyssnat på honom tidigare och ser fram emot att göra det igen.

Efter en frivillig bönestund i bönerummet intill leker vi sittande ballongvolleyboll och sedan är det dags för undervisning. Ungdomarna tar plats i två stolsrader framför en whiteboard och vi sjunger två lovsånger innan ordet lämnas till Hans.

”Här har jag fått möta Gud.”

Ämnet är Uppenbarelseboken och Hans pratar engagerat i två timmar med en fikapaus i mitten, men det känns inte för långt. Det tycker inte ungdomarna heller – de besvarar gång på gång Hans ”Börjar ni bli trötta?” med ett nej och en uppmaning att fortsätta.

Tron blir personlig

När Hans avslutat plockas det fram spel och jag slår mig ner i soffan med Anna Frykman och Alva Brycke, båda 16 år gamla. Jag frågar dem vad som är det bästa som händer under en kväll på Kefas.
– Undervisningen. Jag gillar att gotta ner mig i Bibeln, säger Alva.
Annas favoritdel är andakten.
– Jag upplever Guds närvaro i sången och bönen. Jag tycker att det kan vara svårt att ha andakt själv, men här gör vi det tillsammans.
När jag undrar vad Kefas betytt för dem är de eniga; det är genom Kefas de har fått en personlig tro på Gud.
– Här har jag fått möta Gud. Nu lever jag inte längre på mina föräldrars tro utan min tro har blivit personlig, berättar Anna.

Tillsammans i ugnen

Alva lyfter fram att man får komma till Kefas precis som man är, oavsett om man har en bra eller dålig dag. Hon pratar också om att vi kristna är som vedträn.

– Varje fredag får vi komma hit och vara med varandra. Här är vi som vedträn i en ugn. Om vi ska fortsätta brinna kan vi inte hoppa ut ur ugnen och vara för oss själva för länge, för då slocknar vi. Vi måste vara tillsammans och hjälpa varandra att gå framåt i tron.

Eftersom undervisningen var ovanligt lång idag är det ingen organiserad andakt. Ändå drar sig de flesta till bönerummet en bit in på kvällen. Några lovsånger, lite tankar som delas och så mera lovsång. Formatet är öppet och vi gör andakten tillsammans. Jag gillar det.

Starten på ett helt liv med Jesus

Jag har en fråga jag vill ställa till Jonas Edsberger, som är ledare för Kefas. Han är mitt uppe i en omgång Othello mot Josefin Odin när jag sätter mig hos dem och stör en stund. Jag undrar om Jonas har någon vision för Kefas.

Jag vill att Kefas ska vara en bra start på det kristna livet. Jag vill att ungdomarna ska känna att här är hemma, här får jag möta Jesus och få in en rytm kring bibel, bön och gudstjänst. Kristen är man tillsammans.

När jag strax efter midnatt sitter och väntar på bussen hem tänker jag på hur Anna och Alva pratade om Kefas. Ivern i deras ögon och ord när de berättade vad Kefas betytt för dem får mig att tänka på min ungdomsgrupps betydelse för mig som kristen under högstadie- och gymnasietiden. En ungdomsgrupp är verkligen mycket mer än en trevlig aktivitet en gång i veckan. En ungdomsgrupp är en plats där man får chansen att blir ordentligt rustad för ett helt liv med Jesus.

Skulle du vilja vara med i en ungdomsgrupp men vet inte vart du ska vända dig? Kontakta ELU (info@elungdom.se) för att få reda på om det finns någon ungdomsgrupp nära dig. Annars kanske du vill få hjälp att starta en ny?