År 1987 åkte Ulf Ekängen till Tanzania för att jobba som lärare. 25 år senare är han fortfarande kvar i landet och arbetar. Han har dessutom blivit pappa till 24 fosterbarn.
– Visst saknar jag Sverige ibland, men livet i Tanzania har gett mig många härliga fosterbarn som jag inte vill vara utan, konstaterar Ulf.

Ulf Ekängen besökte Tanzania första gången år 1986 med kören Nova Cantica, som han var med i. Då var han 33 år gammal och jobbade som lärare till vardags. Väl tillbaka i Sverige tog Ulf kontakt med Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT, för att få åka ut till någon svensk församling i världen.
– Men vad jag då inte visste var att min körledare hade skickat in mitt namn för en lärartjänst i byn Kidugala i Tanzania. Svaret från SKUT dröjde och i februari 1987 ringde de från EFS i Uppsala och undrade om jag ville komma på intervju för lärartjänsten. Jag insåg att Gud hade planerat detta och tackade ja.
Sommaren 1987 åkte Ulf därför till Tanzania för att jobba som lärare för missionärsbarn från Sverige och Finland.
– Det var ett fantastiskt uppdrag som jag trivdes med väldigt mycket. Jag hade säkert varit kvar än i dag om skolan hade funnits kvar, erkänner Ulf.

Förskolechef och massajmissionär

I dag bor Ulf i Tanzanias huvudstad Dodoma. Där arbetar han med kristendomsundervisning på grundskolor och gymnasier. Ulf förklarar:
– Jag skaffar fram lärare till skolorna och utbildar dem i bibelkunskap. Jag arbetar också som chef för 14 förskolor.
I Tanzania och grannlandet Kenya lever närmare en miljon människor som kallas massajer. De är delvis nomader och ägnar sig framför allt åt boskapsskötsel. Massajerna är lätta att känna igen på sina färgglada klädnader och många smycken. Ulf arbetar mycket med massajerna i området kring Dodoma.
– Jag bjuder in dem till massajgudstjänster här i stan. Dessutom håller vi på att bygga upp ett utbildningscenter ute i deras område, avslöjar Ulf.

En boll har ingen början eller slut, och så ska kärleken vara

24 fosterbarn

Ulf har mycket att stå i med arbetet men det som ligger honom varmast om hjärtat är de 24 barn han har tagit hand om under åren, och som han nu betraktar som sina egna.
– Några är i dag vuxna och sköter sig själva men 17 av dem är fortfarande på något sätt beroende av mig, mer än som pappa och rådgivare. Många av dem är handikappade eller sjuka.
Ulfs första fosterbarn var Alais. Ulf hittade honom ute i en massajby där han var på evangelisationssresa.
– Han låg under ett träd. Jag trodde att han var död och anklagade hans pappa, eftersom han inte hade begravt sonen.
När Ulf insåg att pojken levde tog han honom till ett sjukhus. Ett halvår senare kom pojkens föräldrar till Ulf och sa: ”Detta är nu din son.”, och till slut blev Alais kvar hos Ulf.

Blåssten, hjärtproblem och tuberkulos

Ulf berättar också om Baraka, som var åtta år gammal när han hittades.
Baraka låg i ett dike och gallskrek av smärta. Jag tog honom till sjukhuset. Han var så full av infektioner att doktorn inte visste var han skulle börja. Efter flera undersökningar visade det sig att han hade en 9 cm stor blåssten i urinblåsan.
Baraka opererades och blev så småningom frisk. I dag är han 22 år gammal men har ingen släkt som vill veta av honom.
– Som släkt står bara mitt namn. Nu är han gift och har fått världens sötaste flicka som heter Lisa efter min mormor, säger Ulf stolt.
Ulf fortsätter, men berättar inte bara solskenshistorier:
Ndahani kom hit med svåra hjärtproblem, men han kom för sent. Han dog efter tre månader. Anna har tuberkulos och svarar inte på medicinen, be gärna för henne!

Kärleken är som en boll

Ulf fortsätter att berätta om sina 24 fosterbarn.
– Många av dem har föräldrar som har strandat i omhändertagandet av barnen när det gäller hälsan. Dessa barn älskas av de sina och den dag jag åker tillbaka till Sverige har de någon att gå till.
Hans tanke har varit att hjälpa dem till en utbildning i Tanzania, inte ta dem till Sverige.
– Jag vill att de ska förbli tanzanier, men utbildade tanzanier.
Ulf konstaterar avslutningsvis att hans uppgift som pappa åt dessa barn har gett honom många underbara stunder genom åren.
– En liten pojke sa en gång att kärleken är som en boll. En boll har ingen början eller slut, och så ska kärleken vara. Jag tycker fortfarande att jag bara förstår en liten del av vad Jesus kärleksbudskap innebär, men det är Jesus som är min förebild.