Har du någon gång fått frågan: ”Är du så där jättekristen?” eller ”Går du verkligen i kyrkan varje söndag?” eller ”Måste du be bordsbön VARJE gång du ska äta?” Det är rätt vanliga frågor. Åtminstone har jag fått höra dem många gånger, särskilt den första.

Det är förmodligen det vanligaste missförståndet av kristen tro: att den bygger på att man är duktig, att man går i kyrkan varje söndag, att Gud favoriserar den frommaste eller den som har MVG i flest ämnen och så vidare. Man får inte göra alla roliga saker som andra människor gör och man lever ett allmänt tråkigt liv. Eller är man en besserwisser som bara har en from fasad att skryta med.

Hur har då detta missförstånd uppstått, och vad ska man göra åt det? Ska man sluta gå i kyrkan och be bordsbön bara för att visa att fromhet inte är det viktigaste?

Nej. Jag tror inte att dessa saker är problemet, och det är inte heller detta man ska åtgärda. Ofta glömmer nog vi kristna vad det är som borde stå i centrum. Vi maler på i vardagen, bönerna blir ramsor och kyrkogången en vana bland andra vanor. Vi glömmer själva poängen! Och hur ska andra människor få klart för sig att Jesus dog för just dem, och att det därför finns förlåtelse och räddning, om inte vi visar det för dem? Det är ju vi som vet!

Vi vill att människor ska få upptäcka och ta till sig Guds kärlek, och det är på den vägen vi kristna kan få vara ett stöd och en hjälp. Det är inte en alldeles lätt väg. Vi ska INTE vara några slags översittare som står över alla andra och visar upp hur duktiga vi är och hur lite synd vi har. För inför Gud är vi alla lika, och vi kristna är precis lika syndiga som alla andra. Skillnaden är att vi har fått upp ögonen för Kärleken med stort K (även kallad Jesus).

Man skulle kunna likna människan vid en PET-flaska som man ska fylla med vatten (fromhet). Det ryms rätt mycket i den, men öppningen är liten och det är inte alltid så lätt att få i något. Om man bara vänder uppochner på en hink vatten över flaskan blir den inte precis full, likaså om man ställer den i duschen. Det går bara en massa energi till spillo. Men om man sätter en tratt i öppningen och sedan häller med en fin stråle fylls flaskan utan spill och uppfyller det syfte den tillverkades för.

Det går inte att, som Johan Candelin säger, ”sprutmåla” folk med fromhet. Det kan de inte ta emot särskilt mycket av. Men med kärlekens tratt kommer det liksom av sig själv, sakta men säkert. Vi är skapade till att leva nära Gud, och i ett sådant förhållande är fromhet en självklarhet. För fromhet i sig är inte något negativt. Det är bara när man glömmer vad som är huvudsaken och sätter fromheten i centrum, eller när man fastnar i sin egen fromhet och vill skryta med den, som det blir farligt.

Ty så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha evigt liv. – Joh 3:16