Det är skönt att känna sig välkommen. Tänk att komma hem, stiga in genom dörren och mötas av någon som säger: ”välkommen hem”. Detta ”välkommen” blir tydligt just i dopet.

När vi döper handlar det inte bara om att det är vackert med dop och dopkläder och härligt med fest i familjen. För visst är det delvis så. Men vi döper framför allt för att Jesus sagt att hans lärjungar ska göra det (Matt 28:18–20). Dessa ord sa Jesus till sina lärjungar efter sin uppståndelse och strax före himmelsfärden. Vi brukar säga att då instiftade Jesus det kristna dopet; han gav uppmaningen att döpa och han gav löften som följer med dopet.

Dopet innebär alltså att döpas till gemenskap med Gud själv. Det är att tillhöra Gud.

I dopet döps vi i ”Faderns, Sonens och den helige Andens namn”. ”Fadern” har skapat dig, ”Jesus” har frälst dig och ”den helige Ande” är Gud själv som är närvarande och som leder och hjälper dig. Dopet innebär alltså att döpas till gemenskap med Gud själv. Det är att tillhöra Gud.

Allt det här låter stort. Kan det verkligen hända något när vi döps? Tar Gud emot oss så där enkelt utan prestationer?

Dopet är en gåva

Ibland kan vi nog tycka att vi måste prestera en hel del för att vara omtyckta. Men så är det inte i dopet. Dopet visar oss istället vad Gud gör. Det är Gud som är den aktive. Han tar emot. Han ger. Han säger ”välkommen”. Vi får slappna av inför dopet. Vi får ta emot.

När det handlar om gåvor så brukar det vara vanligt i många sammanhang att det finns något ”finstilt”, alltså något som gör att man senare kan känna sig lurad. Men Gud är inte falsk. Gud vill att vi ska bli frälsta och få kunskap om sanningen. Därför agerar han. Därför välkomnar han och tar emot oss.

Jesus sa till sina lärjungar: följ mig! Det säger han också till den som döps: ”Du är välkommen. Du får följa mig. Du får lära känna mig. Du får – tillsammans med mig – lära dig vad det är att vara människa och kristen. Följ mig!”.

Det som Kyrkan vill peka på efter dopet är en väg tillsammans med Jesus. I gudstjänsten, i den kristna gemenskapen, i nattvarden och i bönen får vi som är döpta tillsammans följa Jesus.

Att vara döpt är att tillhöra Jesus

I Nya Testamentet, närmare bestämt i Romarbrevet 6:3, berättas det att vi genom dopet döps in i Kristus Jesus. Dessa ord är som ett underbart mysterium. Det händer något när vi döps. Vi ”kopplas in” till Jesus. Det kallas att ”inlemmas”, vilket betyder att bli sammanvuxen med Jesus.

Dopet för oss alltså samman med den Jesus som har lidit, dött och uppstått. Aposteln Paulus skriver att vi döps in i Jesu död (Rom 6:3–5 ). Det märkliga med detta är att hans död också är vår död, det vill säga vår död från synden. När Jesus dör på korset är det för oss. Han bär bort vår synd. Om Jesus dog för att han tog vår synd på sig så innebär det att våra synder inte längre hindrar vår gemenskap med Gud. Trots det vet vi att synden poppar upp och irriterar. Men glöm inte: syndens skuld är betald. Därför får vi komma ihåg: i Kristus Jesus är ni döda från synden (Rom 6:11).

När Jesus steg ut ur graven betyder det för oss att vi en gång får vi följa med ut ur döden. Vi får alltså del av det liv som döden inte kan förstöra. Denna gåva får vi genom dopet. Egentligen skulle vi enkelt kunna säga att vi i dopet får del av Jesus själv. Det känner vi inte men vi får lov att tro det, eftersom det står i Bibeln. Så här får vi alltså tänka om vårt dop: vi är döpta in i Jesus och han har tagit upp oss i sin Kyrka, i sin kropp (så kallas Kyrkan).

Lev som lärjunge till Jesus!

När nu dopet är så viktigt kan vi tacka för den gåva vi fått och leva i vårt dop (Rom 6:4). Med det menas att vi får lov att leva som lärjungar. Vi ska inte försöka leva så bra att Gud till slut kanske ska tycka om oss. Istället får vi tänka så här: när vi nu har fått en så stor gåva i vårt dop vill vi följa Jesus, tro på honom, lyssna i Bibeln och i bönen till vad han säger, tala med honom om allt vi vill och ta emot honom i nattvarden. Vi får helt enkelt leva med i Kyrkans gemenskap och i vardagen göra det vi ska och vill och se Jesus i våra medmänniskor.

Dop och tro

Dop och tro hänger samman. Jesus säger att den som tror och blir döpt ska bli frälst (Mark 16:16). Vi får tro på Jesus som vi tagit emot i dopet. Både dopet och tron är Guds gåvor till oss. Dagligen övar vi oss i att lita på att Gud älskar oss och varje dag får vi leva som Jesus lärjungar. I gudstjänsten och genom undervisning får vi växa till. Vi får mogna både som människor och som Jesus lärjungar.

Jesus kopplar ihop dop och undervisning (Matt 28:18–20). Därför är det viktigt att just få vara lärjungar, det vill säga att få vandra med Jesus eftersom vi inte är färdiga.

Att vara döpt är att tillhöra Kristi kyrka. Inte bara att tillhöra en viss församling, utan Kristi kyrka i hela världen och i alla tider. Vi är med i ett stort sammanhang som döpta kristna och vi lever inte för oss själva utan för andra.

Barndopet

Att vara med i Kyrkan hänger ihop med att vara döpt. Kanske undrar vi om det inte är bättre att vänta med dopet tills man är vuxen. Men vi behöver inte vänta. Vi får lov att döpa barn. Eftersom Jesus har dött och uppstått för alla människor, så behöver alla honom. Därför ska vi inte undanhålla barnen från att bli döpta in till gemenskap med Jesus.

När barn bars fram till Jesus ville hans lärjungar visa bort dem. Men Jesus blev irriterad över det och sa: låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de (Luk 18:16). Det innebär att Guds rike är till just för barnen, just för de allra minsta, alltså för dem som inte har meriter och kan prestera en massa. Vi ska således inte först bli vuxna för att kunna komma riktigt nära Gud. Det är Gud som i dopet kommer riktigt nära oss och låter oss få en tydlig gemenskap med Jesus och med alla hans lärjungar. Vi blir adopterade in i Guds familj, in i Kyrkans gemenskap.

Dopet är så stort eftersom det är ett ”sakrament” – en helig handling som Jesus har instiftat. Det är inte vi som har hittat på dopet, utan det kommer från Gud som ger oss något stort just genom dopet. Det är bra!