Gud har gett oss gåvor till tjänst och uppmuntran för varandra. För att hitta dem behöver vi fundera, be och samtala. Vi får sedan söka uppgifter som matchar våra förmågor. Genom att använda dem ger vi vidare den kärlek som Gud har visat oss.

I en politisk skrift från Paulus samtid berättas det om hur en kropp kom i konflikt med magen. Armen bestämde sig för att sluta föra mat till munnen. Efter några dagar skrek magen av svält och var redo att ge upp. Men då gav också den övriga kroppen upp sin utpressning. För inte heller den hade någon kraft kvar. När inte magen fick någon näring, gick inte heller någon energi ut till kroppen. Lärdomen var att samhällets medborgare, likt kroppens delar, fanns till för varandra.

I Första Korintierbrevets tolfte kapitel anspelar Paulus på den här bilden och skriver: Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ (v. 21). Han talar då om Kristus kropp, kyrkan. Vi som är en del av den behöver, alla, varandra. Ingen av oss kan allt, men alla kan bidra med något.

Att hitta sina gåvor

Hur ska vi då hitta det som vi kan? Hur ska vi komma fram till vilka som är just våra gåvor? Vi får be Gud att visa oss, men också själva fundera över våra anlag och intressen. Kanske finns det saker som går lätt för oss, men som vi ser att andra får kämpa med? Kanske är detta också saker som vi tycker är särskilt roliga och som engagerar oss? Genom att söka våra gåvor söker vi förstå något av hur Gud har skapat oss. Han vill hjälpa oss att upptäcka det som han lagt ner i oss.

I våra funderingar får vi också ta hjälp av andra. Då vi lätt blir blinda för oss själva kan det vara till hjälp att få höra hur någon som ser på oss lite utifrån tänker. Kanske kan vi också ordna en kväll i ungdomsgruppen där vi får ge varandra feedback på vad vi ser hos varandra. Om vi alla övar oss i att se och uppmuntra varandra i våra gåvor, kommer vi få enklare att hitta rätt och komma i funktion.

Genom att söka våra gåvor söker vi förstå något av hur Gud har skapat oss.

Att gå in i en uppgift

För i funktion vill Gud att vi ska komma. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd, skriver Petrus (1 Petr 4:10). Han skriver inte: ”Om ni har lust så kan ni väl göra något i kyrkan ibland.” Nej, han uppmanar oss att söka uppgifter som matchar våra gåvor.

Till en gåva kan flera olika uppgifter matchas. Det vet vi från yrkeslivet. Den som fått gåvan att undervisa kan välja att bli lärare, föreläsare, professor, präst, politiker eller något annat där den förmågan kan komma till sin rätt. I församlingen får den som är kreativ och älskar att pyssla eller designa fråga sig om den ska hjälpa till att göra programblad, pimpa hemsidan, planera uppfräschningen av ungdomslokalen eller pyssla med barnen i barngruppen. I dessa val är det förstås viktigt att vi lyssnar till oss själva och vad vi vill och brinner för. Men vi får också fråga vilka behov som finns och vad vi är beredda att satsa. Somliga uppgifter kräver kanske bara en punktinsats, medan andra sträcker sig över flera år. Vi får be Gud om glädje och uthållighet i våra uppgifter i kyrkan.

Att öva sig i sina gåvor

Ordet ”begåvad” innefattar ordet gåva. Men en gåva får vi också öva och utveckla. Ju mer vi övar, desto mer har vi att ge. Lionel Messi kan spela i Barcelona eftersom han har tränat i timmar, dagar och år. Salem al Fakir är fri att göra bra musik därför att han har övat. Så är det för oss alla. Övning gör oss fria att ge vårt yppersta.

Genom att träna oss i våra gåvor kan de få bli till ännu större glädje för andra. Den kreative kan hålla sig uppdaterad med nya trender, idéer, uppslag på vad man skulle kunna hitta på eller förbättra. Den som spelar kan öva så att den blir ännu bättre på att leda församlingen i tillbedjan och lovprisning. Den som sköter ekonomin kan lära sig att till exempel göra bra presentationer som gör att många förstår behoven och vill bidra. Den som sköter ljudet kan fundera över goda och prisvärda lösningar så att alla kan höra bra och så vidare. Hur vill du öva dina gåvor?

Ibland uppmanar oss Gud också att pröva på sådant som vi inte kan

Men om jag inte blir bäst då?

Vi människor är väldigt duktiga på att jämföra oss med varandra. Vi sneglar på de andra och känner oss bättre än somliga och sämre än andra. Risken finns för modlöshet å den ena sidan och högfärd å den andra.

Modlösheten får vi ofta känna på när vi misslyckas med saker. Vi skulle vilja utföra våra uppgifter perfekt och, om vi ska var ärliga, vara bäst av alla på dem, men vi märker att vi inte räcker till.

Lösningen är då inte med nödvändighet att träna tills vi blir bäst. Livet är ju ingen tävling och målet är inte att alltid få andras beröm. Det är inte heller så att bara den bäste behövs. Tänk om 100-meterslöparen Tyson Gay hade sagt: ”Ah, Usain Bolt är snabbare än mig. Jag slutar springa. Det är inte lönt att springa om man inte blir bäst.” Med den logiken skulle vi alla få sluta att springa. Bara för att det finns dem som är bättre på att spela, undervisa, pyssla eller leda betyder det inte att vår insats är oviktig.

Låt oss i stället påminna oss om att det vi gör för andra är vårt sätt att uttrycka vår kärlek till Jesus och vår vilja att glädja andra. Att använda sina gåvor är att ge vidare det man fått ta emot från Gud och därigenom ära honom. I all vår brist får vi be som Moder Teresa: ”Gud, att jag fick bli en pennstump i din hand.”

Men högfärden då, våra tankar på att, vid en jämförelse, vara bättre än alla andra, hur ska vi tackla dem? När vi hamnar där får vi påminna oss om en annan viktig sak, nämligen att Gud alltid ger oss sina gåvor i vår svaghet. Även om vi är duktiga på något, är vi alltid beroende av honom. Den duktige predikanten måste be Gud om ledning och klarsyn i sina förberedelser. Den duktige diakonen behöver Guds Ande i varje möte med människor. Den som profeterar kan inte vara duktig på att profetera, möjligtvis på att lyssna in Gud. Gud ger oss sin kraft och sina gåvor i vår svaghet.

Ibland uppmanar oss Gud också att pröva på sådant som vi inte kan. Genom det bevaras vi i ödmjukhet. Vi tvingas också trotsa vår rädsla för det okända och det vi inte behärskar. För varje gång vi gör det går det som regel lite lättare att våga nästa gång. Ibland händer det också att vi genom utmaningarna upptäcker nya sidor av oss själva, förmågor och intressen som varit hämmade av vår rädsla för att misslyckas. Gud vill använda våra gåvor och hjälpa oss att växa vidare i dem!

 

Foto: Aidan Meyer
Markus Hector
Predikant i ELM, Redaktör för tidningen Till Liv, medarbetare i kristna föreningen Filippi i Lund. Var med i Insidans första redaktion från 1997. Bor i Malmö.
DELA
Föregående artikelMissionär-där-du-är
Nästa artikelDimman som försvinner