Framtidsplaner och beslutsångest. Det finns människor som aldrig mer behöver fatta sådana beslut. När jag var volontär i Egypten levde jag tillsammans med nunnor i min egen ålder. Vanliga tjejer, men med en ”ovanlig” kallelse.

På en retreatfarm som heter Anafora, några mil utanför Kairo, lever ett femtiotal människor tillsammans under ledning av biskop Thomas, en av ledarna i den koptiska kyrkan. Livet på Anafora är ett liv i gemenskap där man tillsammans får tillvaron att fungera. Ett stort antal projekt pågår. Det odlas mycket grönsaker och frukt, det finns djur att ta hand om, hus att bygga, mat som måste tillagas till alla boende och besökande, det tillverkas tvål, kryddor, te, naturläkemedel osv. Det målas tavlor och virkas skor. Listan kan göras lång. På Anafora  lever man som i en stor familj. Delar vardagens sysslor och delar tron på Gud. Stämningen är kärleksfull och inbjudande. Jag kan inte annat än älska denna plats och dessa människor.

Olika generationer och olika sorters människor lever tillsammans. Här finns systrar, nunnor, som valt att leva hela sitt liv på Anafora och tjäna Gud. Här finns egyptiska ungdomar som funnit Anafora som en tillflykt att komma till som paus mellan studier och arbete och här finns volontärer och gäster från många olika länder. En brokig skara, men tillsammans bygger vi upp något fantastiskt och tillsammans närmar vi oss den Gud som är grunden till vår existens.

Ett liv där gemenskapen med Gud står i fokus och ett liv som handlar om att tjäna andra.

Livsförvandlande beslut

Jag fascineras över livet, Gud och människorna på Anafora. Men framförallt fascineras jag över systrarna. Det är unga kvinnor i min egen ålder och lite äldre, som har valt att ge sina liv till Gud väldigt konkret. Aldrig mer behöver de fatta beslut kring framtiden. Ett så radikalt annorlunda liv. Fram till sin död kommer de att leva på Anafora. Ett liv där gemenskapen med Gud står i fokus och ett liv som handlar om att tjäna andra. Hanuna och Maria, som två av systrarna heter, svarar med glädje på mina frågor.

Ända sedan de var ganska små kände de sig kallade att bli systrar och leva ett avskilt liv för Gud. I ortodoxa kyrkan har man många helgon som förebilder och därför är klosterlivet inte lika främmande som för oss i Sverige. Beslutet att bli nunna var dock inte något de fattade över en natt. Det krävdes flera år av förberedelser och bön. Maria berättar om hur hon ville vara säker på att det inte bara var hennes tankar utan även Guds vilja, och Hanuna berättar hur svårt det var för hennes familj att acceptera hennes val i början. Men idag är de stolta över henne.

Bästis med Gud

Det som varit den främsta orsaken till deras beslut säger de båda är den starka längtan efter en djupare kontakt med Gud. Hanuna arbetade som sjuksköterska innan men tyckte det var så svårt att få den tid till relationen med Gud som hon längtade efter. ”Som syster får man växa närmare Gud varenda dag och lära känna honom allt mer”, berättar hon med strålande ansikte.

Bönen är grundläggande och de menar att hela livet är en bön. ”Vi ber hela tiden, ibland själva och ibland tillsammans, ibland genom ord och ibland med våra tankar och vår vilja.” De ber för vår värld, för kyrkan, för Anafora och arbetarna här, för sig själva. Allt lämnas till Gud och de förklarar hur de lämnar sin egen vilja till Gud och ber att hans vilja ska ska ske i allt de gör.

Gud är deras närmsta och bästa vän. Hanuna berättar att när hon ser ett gift par tänker hon på deras kärlek och menar att hon har den relationen med Gud. Han är nära och han delar allt. Att gifta sig har aldrig varit ett alternativ varken för Maria eller Hanuna. Men de menar att det är tur att inte alla valt att leva som dem, då skulle världen inte finnas kvar så länge. Att vara syster är en speciell kallelse.

Personlig tillit

Vi kommer in på hur man kan veta att något är Guds vilja. Maria berättar om hur bibelordet kan tala rakt in i hjärtat och om hur Gud kan tala till en genom andra människor. När man spenderar mycket tid med Gud blir det allt tydligare vad som är Guds röst, men man måste låta det ta sin tid.

Att lämna över till Gud och förtrösta på honom är återkommande och grundläggande i systrarnas liv. För dem är Gud allt vi behöver och livet handlar om att tacka och tjäna honom i kärlek till varandra. Det är otroligt inspirerande.

Hälsning till Sverige

Slutligen ber jag dem skicka en hälsning till Insidans läsare, svenska ungdomar som försöker leva med Jesus. ”Ta tid med Gud! Han vill ha en personlig relation med dig. Läs Bibeln och försök lyssna in hans röst.” Budskapet är inte nytt för mig, men orden får ändå nytt liv. Det låter trovärdigt och sant, det kommer från människor som lever som de lär.