Att dela med sig av det man äger och har är en viktig del i det kristna livet, även om man är ung och kanske inte har så stora ekonomiska resurser. Olof Edsinger skriver här om Bibelns undervisning om pengar, givande och den Gud som vill välsigna.

Många av oss kristna har ett kluvet förhållande till pengar och givande. Å ena sidan vet vi att Bibeln utmanar oss på detta område – utmanar oss rejält. Å andra sidan kan vi ofta uppleva talet om pengar som något påträngande och besvärande. Många av de kollekttal vi har lyssnat till har i praktiken bara gett oss dåligt samvete. Eller så har vi fått dubbla budskap genom att talaren har vädjat om en rik kollekt samtidigt som han/hon har bett om ursäkt för att han/hon ”måste tala om pengar även i kyrkan”.

Det intressanta är att Bibelns författare talar om dessa frågor på ett helt annat sätt. Visserligen finns det få saker i Bibeln som kritiseras så hårt som girighet och missbruk av de ekonomiska resurserna. Men samtidigt finns i hela Skriften en glädje över den generositet som Gud vill locka fram hos oss människor. Dessutom finns det både i Gamla och Nya testamentet en förväntan på att Gud vill välsigna sitt folk på det materiella området.

Givandet – en hjälp till gudscentrering

För mig är det är svårt att skriva om Bibelns syn på pengar och givande utan att åtminstone snudda vid Jesu ord att ”ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24). Både Gamla och Nya testamentet innehåller åtskilliga berättelser om hur människor har lockats bort från Herren för att i stället tjäna andra gudar. När Martin Luther talade om detta sa han att en gud i praktiken är ”det vid vilket du fäster ditt hjärta och på vilket du förlitar dig”. I alla tider har pengarna haft just denna funktion för oss människor. Vi fäster vår trygghet vid det materiella i stället för vid Herren.

Inte minst mot den här bakgrunden kan man säga att Bibelns utmaning till givande är något oerhört positivt. Vad Bibeln utmanar oss till är ju att bli gudscentrerade i stället för självcentrerade – med Jesus som främsta exempel uppmanas vi att bjuda både på oss själva och på våra ekonomiska resurser. Givandet kan därmed ses som en övning i praktiskt tjänande; det är både en hjälp att bryta med sin egen självcentrering och en hjälp att förlita sig på Gud i stället för sina pengar.

Kärleken till Gud – drivkraft i givandet

Det här innebär i sin tur att givandets glädje bara kan bli riktigt tydlig för den människa som har kärleken till Herren som drivkraft för sitt givande. ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller tvång. Ty Gud älskar en glad givare”, skriver Paulus (2 Kor 9:7). Det är kärlek och tacksamhet – inte dövandet av det dåliga samvetet – som föder glädje i givandet.

Vidare innebär detta att det finns ett unikt drag i den kristna människans givande, något som inte kan förväntas av den som inte känner Jesus. Och eftersom drivkraften i vårt givande som kristna är kärleken till Herren, är huvudändamålet för allt vårt givande byggandet av Guds församling. Som kristna har vi ett alldeles särskilt ansvar att ge av våra pengar till sådant arbete som har till syfte att fler ska lära känna Jesus Kristus. Ge därför frimodigt både till missionen och till din egen hemförsamling!

Bibliska principer för givande

Finns det då några principer i Bibeln för hur detta givande ska gå till? Ja, om vi går till Gamla testamentet är det helt tydligt att den viktigaste principen för givandet är det så kallade ”tiondet”. Tiondet ingår i det regelverk som vi brukar kalla för lagen. En av de viktigaste poängerna med tiondet var att man, genom att ge bort tio procent av sin inkomst, markerade att allt man ägde i grund och botten var en gåva från Herren själv. Den troshandling som tiondet innebar hade därför ett tydligt löfte om välsignelse knutet till sig. Som profeten Malaki säger: ”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelser strömma ut över er i rikt mått” (Mal 3:10).

Men trots allt det goda med denna princip är det faktiskt så att tiondet aldrig anges som norm för givandet i Nya testamentet. Skälet till detta är att Jesus i Nya testamentet har tagit lagens plats. I stället för till lagen kan man därför säga att Nya testamentet hänvisar till Jesus – han som själv förkroppsligade allt som lagen skulle lära oss – som måttstock för ett liv efter Guds vilja.

I Andra Korintierbrevet håller Paulus ett två kapitel långt kollekttal till sina brevmottagare. Där säger han bland annat: ”När ni nu har överflöd på allting, på tro, tal och kunskap, på hängivenhet och på den kärlek som vi har väckt hos er, så överflöda också i denna kärleksgärning. … Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt, utan för att alla skall ha det lika. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla” (2 Kor 8:7, 13–14).

Som synes formulerar Paulus här en ny princip för givandet: utjämningsprincipen. (Alltså: ”ge tills alla har fått det lika”.) Som kristna kan man därför säga att vi utmanas att dela med oss på ett överflödande sätt och utan att försöka beräkna när vi har ”fyllt vår kvot”. I många situationer kommer detta att innebära att vi ger betydligt mer än 10 % av vår inkomst, och ytterst sällan kommer det att innebära att vi ger för mycket om vi ger tionde. (Verkar detta omöjligt att leva efter? Tänk då på hur stor del av Sveriges befolkning som helt frivilligt ger ”tionde” till alkohol och tobak!)

Samtidigt med det här är Paulus tydlig med att Gud inte vill att vi ska ge bort allt vi har för att sedan stå där helt barskrapade! Nej, Paulus är tydlig med att Gud också vill välsigna oss i samband med att vi ger. ”Det säger jag: Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt”, skriver han (2 Kor 9:6). Och lite senare: ”Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk” (2 Kor 9:8) Dessa löften om ekonomisk välsignelse får vi ta till oss i tro. När vi likt Jesus väljer att leva ett utgivande liv får vi lita på att Herren både kan och vill fylla på i våra förråd. Gud har resurser som vi själva inte känner till. När vi lever i hans vilja får vi därför förvänta oss att han kan hjälpa oss även med våra ekonomiska behov.

Frågan till dig och mig är därför: Vågar vi lita på dessa löften från Herren? Är vi beredda att ”pröva” Gud också på det ekonomiska området, även om vi kanske bara har barn- eller studiebidrag? (Om man inte börjar ge när man har lite pengar är risken stor att man inte vill ge ens när man har mycket pengar!) Den Gud som vi kristna tror på är en Gud som välsignar. Därför får vi lita på att hela våra liv – inklusive vår ekonomi – ligger i hans händer!