Bikt – tankarna går till medeltida kyrkor och stängda bås med rabblande människor. Ändå är det något av det finaste Gud har att ge oss. Erika samtalar med en präst och börjar äntligen förstå vad bikten har att ge varje människa.

Präst:Något av det viktigaste för oss människor är att tidigt öva oss i uppriktighet. Vi ska inte säga det som vi förväntas säga eller vara den vi förväntas vara. Vi får i stället öva oss i att vara sanna mot oss själva! På gott och ont.

Erika:Ja, men det vet jag inte om jag kan.

Präst:Det handlar om att lära känna sig själv. Det är nödvändigt och tar tid, och vi klarar det inte på egen hand. Kunskap om sig själv får man i gemenskap med andra och med Gud. Vi behöver andra människor för att få hjälp att öppna dörrarna in till vårt inre.

Erika: Vad betyder det?

Präst:Som kristna har vi i gemenskap med Jesus ett stort privilegium. När vi kommer nära Gud och hans Ande i Ordet lär vi också känna oss själva på ett nytt sätt. Det står om Jesus att han ska bli till fall och upprättelse och… att mångas innersta tankar skall komma i dagen (Luk 2:34–35). Jesus går alltså med oss in till våra tankar och känslor, till det som ligger närmare oss än våra ord och handlingar. Då kommer vi att lära känna våra innersta tankar och därigenom lär vi också känna Gud bättre. Det är Guds Ande som vill leda oss in till oss själva.

Erika:Men vad är det för vits med det?

Präst:Själavården vill bland annat hjälpa oss att ta vårt inre liv på allvar så att vi inser vår storhet som Guds älskade barn. När synden tar oss i sitt grepp blir vi blinda för att vi är skapade, älskade och försonade med Gud. Det är i vårt inre som Guds Ande umgås med oss och utforskar våra hjärtan (Rom 8:27). Målet med det Gud gör i oss är att vi uppriktigt ska kunna säga att vi älskar Gud. Inte bara för att det hör till, utan för att vi menar det. Därför är vårt inre liv så viktigt.

Det kan göra ont att lämna något som blivit en dålig vana.

Erika:Men om nu det inre livet är så viktigt – vad gör jag då när jag hittar så mycket skräp där inne? Jag är ju inte alltid snäll i mina tankar och känslor.

Präst:Du är ovanlig! Många skulle nog i stället säga att man ju är snäll innerst inne. Men du har nog rätt. När vi får guidning av Jesus upptäcker vi att det som händer i oss inte bara är enkelt och trevligt. Ja, vi kan till och med upptäcka våra synder på ett mycket tufft sätt. Läs Mark 7:21–23, men ta det försiktigt!

Erika:Men jag vill inte fastna i det där med synd och skuld. Jag vill kunna vara glad över att få vara kristen.

Präst:Ja, det får du verkligen vara! Ingen är gladare än den som är sann och har någon att gå till med både glädjen, smärtan och skammen. Den kristna själavården tar nämligen både din storhet och höghet som människa på allvar, men också din synd och smärta. Det är nog inte för mycket sagt att om vi gick till själavård och bikt skulle mycket vara bättre hos oss.

Själavård vs. bikt

Erika:Vad är skillnaden mellan själavård och bikt? Biktar sig gör man väl om man känner sig väldigt syndig, eller hur?

Präst:Själavård är att vårda själen, det vill säga vårt innersta, och behöver inte leda vidare till bikt. Men målet med själavårdssamtalet som leder fram till bikt, är att hjälpa en människa att tro sina synders förlåtelse. Bikten är en personlig syndabekännelse från en människa till en annan, följt av avlösning (tillsägelse av syndernas förlåtelse). Att bekänna sin synd är att sätta namn på synden. När synden mest blir en otydlig känsla behövs först själavårdande samtal innan man går in i själva bikten.

Erika:Att berätta för någon annan om det man kanske skäms över och vill glömma – det är väl inte något!

Präst:Säg inte det! Du vill nog vara rak och öppen mot Gud, eller hur? Men att vara rak eller uppriktig är inte så enkelt. Vi behöver få hjälp att känna synden. I Ps 139:23f. ber vi att Gud ska pröva oss. Med det menar vi att Gud ska hjälpa oss att förstå vilka vi är och vad vi vill och gör. Vi får lov att sluta upp med att låtsas och försöka få till det. Tänk att få säga de där orden som ligger på lur där inne inför någon som älskar oss och som försonat oss. I bikten får du namnge synden, du får kalla skräpet för vad det är.

Erika:Det kanske är som du säger.

Präst: Den hjälp man ofta ger i förberedande själavårdssamtal innebär att pröva sig inför Guds ord, till exempel bergspredikan (Matt 5–8), inför Jesus ord om kärlek (Joh 13:34; Matt 28:.20; Joh 15:10,12,17) eller inför de tio budorden (2 Mos 20:1–17). Gud vill visa oss synderna eftersom han älskar oss och eftersom de skadar gemenskapen både i och utanför kyrkan. Sen brukar vi i kyrkan tala om att ångra synderna. Det innebär att erkänna synden, sörja över den och längta efter att bli befriad från den. Fundera över om du vill bli befriad från din synd. Du kanske tycker att svaret är givet, men det är inte säkert. Det kan göra ont att lämna något som blivit en dålig vana.

Synden är glömd

Erika:Men kan du som präst verkligen förlåta synder?

Präst:Det är Gud ensam som förlåter synder (Mark 2:5–10), men kyrkan får förvalta denna makt (Joh 20:23). Kyrkans tjänare står därför i försoningens tjänst (2 Kor 5:18,20) och säger: låt försona er med Gud. Det betyder att du får ta emot Jesus Kristus. Hos honom finns förlåtelse. Som präst står jag bredvid dig när du biktar dig. Jag uttalar förlåtelseorden som ett Guds löfte och en Guds tillsägelse.

Erika:Ja, det låter ju bra att du inte tror att du är Gud. Men när jag nu har bekänt mina synder, är det klart sen?

Präst:Det är en god ordning med det vi kallar ”gottgörelse”. Att gottgöra är att du i handling visar din vilja till ånger genom att ställa till rätta det som blivit fel. Syndernas förlåtelse tar bort skulden men rättar inte till alla störningar som synden åstadkommit. Gottgörelsen är ingen betalning för skullden, det har ju Jesus gjort. Men om du kan ska du rätta till det som blivit fel.
Till sist: förlåten synd är glömd synd inför Gud och en förlåten syndare ger stor glädje i himlen (Luk 15:10).