Prokonsuln sa till honom:

– När du nu har blivit förhörd, betänk dig litet och ångra dig.

Pionios svarade:

– Nej.

Man sa till honom:

– Varför har du så bråttom till döden?

Han svarade:

– Inte till döden, men till livet.

Så kom han till stadion. Han blickade upp mot himlen, tackade Gud och sträckte därefter ut sig på korset och överlät åt soldaten att slå i spikarna. När han var fastspikad sa slaven på nytt till honom:

– Ångra dig så drar vi ut spikarna igen.

Han svarade:

– Jag känner att de sitter bra.

Och efter att ha tänkt efter litet sa han:

– Det är för att vakna upp tidigare som jag har bråttom.

Du har just läst från ett romerskt förhörsprotokoll från den 23 februari år 250 e Kr. Så gick det till när Pionios led martyrdöden i staden Smyrna. Pionios var kristen. Det var hans brott. Om han bara offrade till kejsaren som gud så skulle han gå fri. Men för Pionios var det inget alternativ. Hellre dö för den Gud som har uppstått från de döda, alltså Jesus, än dö för en bild som var – just det, bara en bild.

Som kristen har du kanske lärt dig vissa saker om den kristna tron, om vad Jesus gjorde och sa och så vidare. Det är bra. Kunskap hjälper oss väldigt mycket. Men den kristna tron sitter ju inte bara i knoppen utan i hela kroppen! En ständig praktik med Jesus. För Pionios var det sannerligen praktik det handlade om, inte en teoretisk kunskap om att vi inte behöver vara rädda för att dö.

Jag dör inte, jag går in i livet!

Det där med att Jesus verkligen har uppstått – kroppsligen! – det är viktigt. Paulus har ett långt kapitel i 1 Korintierbrevet kapitel 15 om just detta. Där säger han, att om Jesus inte har uppstått – på riktigt! – så är vi kristna grundlurade. Stackars oss då… Men nu har Kristus uppstått, skriver han, som den förste av de som har somnat in, alltså dött. Och då fattar vi varför Pionios säger till sina bödlar: ”Det är för att vakna upp tidigare som jag har bråttom”. Det bästa ligger ju framför honom! Som Paulus, som egentligen vill dö för att få vara med Kristus (se Filipperbrevet kapitel 1). Eller som den unga Thérèse av Jesusbarnet (levde i Frankrike på 1800-talet) skriver när hon skall dö bara 24 år gammal: ”Jag dör inte, jag går in i livet!”

Men vi som inte är så där sprudlande trosvissa, så där övertygade och säkra som man ibland hör eller känner att man ”borde vara” som kristen? Vi som inte ser fram mot att få dö som Paulus eller Thérèse eller Pionios? Vi som tycker att livet bjuder på väldigt mycket trevligheter – är det liksom fel på min tro då?

Nej, absolut inte! Jesus har uppstått som den förste ändå! Även om du inte känner det så. Vår tro vilar på ett historiskt faktum. Men jag vill ändå ge ett litet tips om hur man kan lära sig leva med uppståndelsen. Nyckelorden är SOM OM.

Paulus skriver i ett annat sammanhang att den som är gift skall leva SOM OM han/hon inte var gift. Han vet hur lätt det är att bli bunden vid något som skall ta slut. Och det kan gälla allt. Vi skall leva SOM OM vi inte hade föräldrar som bryr sig – fast vi har det! SOM OM vi inte hade en mobiltelefon eller en dator eller en flick- eller pojkvän – fast vi har det! Det betyder inte att vi inte skall tacka Gud för allt det där, utan att vi skall leva SOM OM det kan tas ifrån oss på ett ögonblick – vilket det kan! Och vad finns då alltid kvar? Jesus förstås! Han lever alltid! Har ”vaknat” först.

SOM OM har att göra med hopp. Jag lever SOM OM uppståndelsen redan har skett, SOM OM himlen redan är här. Det gör skillnad att leva SOM OM… Att leva SOM OM är att leva – i tro.