Att Jesus säger att de kristna kommer att få lida för hans skull kan ibland kännas avlägset. Men häng med på en resa från de första lärjungarna och den tidiga kyrkan till idag och in i framtiden. Kyrkan har blivit förföljd, den blir förföljd och enligt bibeln kommer den att bli ännu mer förföljd. Då är det viktigt att veta vad vi är kallade till och vart vi är på väg.

En värld av kärlek?

”Den som inte älskar förblir i döden” kan vi läsa i 1 Joh 3:15. Människan är skapad för att älska. Inte bara familj och vänner, utan allt och alla. Vi ska älska Gud av hela sin varelse och våra medmänniskor som oss själva. Den naturliga kärleken till familj och vänner, som även den inte sällan kan saknas, räcker alltså inte. Människan är skapad för något större. Ett liv där Gud till sist blir allt i alla. Därför är växandet i kärleken den väg vi har att gå i vår förvandling i Kristi efterföljd. En del av den processen är att Guds kärlek, som är ingjuten i våra hjärtan, förändrar hur vi ser på och relaterar till världen. Istället för att ha vår bekräftelse i något skapat, får vi ha den i Gud själv, som Guds älskade barn. Istället för att tro att meningen med våra liv är begränsade till den korta tid vi lever i denna världen, får vi börja leva ett evigt liv med Gud redan här med vetskapen om att allt kommer att fullbordas där. Istället för att krampaktigt hålla fast vid saker i denna världen som vår enda källa till glädje, får vi ta emot allt som en gåva att glädjas över, medan vår glädje ligger i honom som samtidigt vill uppfylla våra hjärtans begär.

Jesus är den som visar vägen och är vägen. I lidandet med och för honom finns grunden till det vad det innebär att vara en kristen: att bli lik honom.

Detta går inte på en dag utan sker mer som i en “själens vandring” mot Gud. Men detta är den mest naturliga inriktningen i våra liv, vilket vi märker när Gud avslöjar och befriar oss.

Varför förföljelse?

Förföljelse kan ses med detta som bakgrund. En värld som inte lever i Guds kärlek, kan bli en fruktansvärd plats. Människor som på ett sätt bryr sig om sin egen familj kan samtidigt behandla andra med det värsta förakt och hat. Samhällen som vill upprätthålla ordning, kan av rädsla och av bevakande av det egna förfölja grupper som inte fullt ut hänger med på det ”program” som det samhället vill driva. Å andra sidan kan kristna, när det är de som är offer i sådana situationer, i en sådan värld ytterligare leva ut sin kärlek till Kristus och varandra, trots djupt lidande. Att kristna väljer att förföljas snarare än ge upp sin tro, blir en del av den vandring mot Gud och hans rike som de redan är en del av (ibland ges inga val, som under de nuvarande förföljelserna under IS). Det är en vandring som kostar allt även utan förföljelse, om den skall leda till vår verkliga frihet (Matt 16:24–27). Jesus har sagt: ”Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare” …om de förföljt mig skall de förfölja er (Matt 10:25).

Lik Jesus i lidandet

Jesus är den som visar vägen och är vägen. I lidandet med och för honom finns grunden till det vad det innebär att vara en kristen: att bli lik honom. Apostlagärningarna berättar om den första martyren Stefanus död och hur han liknade Kristus (”martyr” betyder egentligen ”vittne”, men används för någon som dör för sin tro). Precis som Jesus gjorde Stefanus flera mirakel, undervisade med vishet, dömdes av Sanhedrin (Stora Rådet), anklagades av falska vittnen, fördes ut för att avrättas utanför staden, bad för dem som mördade honom och överlämnade sin Ande innan han dog (Apg 6:8–7:60). Han uppfyller Jesu ord om att han lärjungar skall få lida för hans namns skull (Luk 21:12–19). I våra lidanden för Jesus delar vi hans lidanden (1 Pet 4:13).

Förföljelse i den tidiga kyrkan

Den tidiga kyrkan mötte mycket förföljelse. Först led man för att olika grupper ville stoppa evangeliet. När sedan Rom brann år 64, anklagade kejsare Nero de kristna för att slippa undan anklagelserna att han själv orsakat branden. Han valde de kristna för att de redan var illa omtyckta. Från 100-talet och framåt var det just anklagelsen att vara kristen som räckte för att dömas i de olika förföljelserna som ägde rum på olika platser fram till år 250 och sen i de tre stora förföljelserna över hela Romarriket åren 250–251, 257–259, 303–313 (–324 i öst). I stort handlade förföljelserna om att kristna ställde sig utanför samhället genom att de inte ville offra till gudarna. Det romerska samhället var inte som det svenska som inte officiellt ser tillbedjan som en nyckel till framgång för samhället. Religion var en statsangelägenhet, eftersom man trodde att man behövde säkra gudarnas gunst. Genom att inte delta i dessa offer ansågs kristna tillhöra en sekt som var samhällsfientlig.

De såg sig som ”gäster och främlingar” här i världen.

Redan hatade, blev de kristna mer hatade. Tertullianus, en kristen nordafrikansk författare, skriver in sin Apologeticus år 197: ”Folket tror att kristna är orsaken till alla allmänna katastrofer, till alla problem de drabbas av. Om Tibern reser sig så högt som stadsmurarna, om Nilen inte vattnar åkrarna, om himlen inte ger regn, om det sker en jordbävning, om det blir hungersnöd, om pesten bryter ut, ropar man genast: ”Kasta de kristna till lejonet!”

Mitt i sina lidanden, såg inte de kristna det som ett problem att stå utanför samhället. De såg sig som ”gäster och främlingar” här i världen. I Marcus Minucius Felixs bok Octavius från andra eller tredje århundradet, går Octavius, en kristen, och Caecilius, en hedning, och samtalar en dag utanför Rom. Caecilius attackerar kristendomen för att kristna står utanför samhället, lider och är fattiga. Om Gud inte hjälper dem nu, hur kan han hjälpa efter döden? Octavius svarar att det är viktigare för kristna med karaktär inför Gud än att vara del av ett ont samhälle, och att Gud kommer att vända på de kristnas lidande i uppståndelsen: redan nu lever kristna med blicken på den framtiden.

Visst stöter kristna liksom andra grupper på motstånd, illvilja och diskriminering ibland, men vad som sker här kan inte på något vis jämföras med vad som sker i Syrien och Irak just nu.

I de förföljelser som kristna utstod, dödades många i gladiatorspel. Medan Rom genom detta ville bjuda på underhållning, såg de kristna en död på detta sätt som ett vittnesbörd om Jesus. De som led och plågades till döds, sågs som segrande hjältar av sina medkristna. Böcker spreds med berättelser som deras vittnesbörd, lidande och mirakler, som lästes för att förberedas för liknande vittnesbörd och uthållighet (jmf Fil 2:5–18). Att söka upp förföljelse självmant sågs inte som sunt. Jesus hade ju uppmuntrat att fly förföljelse (Matt 10:23). För den som inte orkade bekänna Jesus i skarpt läge, erbjöd kyrkan förlåtelse och en väg tillbaka.

Förföljelse i Sverige idag?

I Sverige har vi knappt något som kan kallas förföljelse. Visst stöter kristna liksom andra grupper på motstånd, illvilja och diskriminering ibland, men vad som sker här kan inte på något vis jämföras med vad som sker i Syrien och Irak just nu. Däremot kan enskilda kristna lida oerhört bland familj och vänner och ibland i samhället. Ni som läser detta har kanske erfarenheter av hur kristen tro och bekännelse kan tas emot med oförståelse, skapa ilska eller t.o.m. leda till värre reaktioner. Hur skall detta bemötas? I allt gäller att vi är kallade att älska. ”Be för dem som förföljer er” och ”gör gott mot dem som hatar er”. Motsättningar, meningsskiljaktigheter och oförståelse finns på de flesta håll och kan ofta hanteras direkt i relationer. Men ibland kan det gå längre. Vi lever i ett samhälle där alla har rätt till sin tro och leva ut den i frihet, och där ingen skall behöva känna sig hatad eller utfryst på sin skola och arbetsplats. Där detta sker bör ansvariga vuxna givetvis kontaktas. Självklart gäller att inte låta sin egen brist på rätt handlande falla under kategorin förföljelse för tron (1 Pet 2:20). Kristna bör istället leva i respekt för andra (1 Pet 3.16), och uppmuntras även till stor frimodighet i sin tro (Heb 10:36). Vi kan dela varandras lidande, även med dem som lider långt borta (Heb 13:3).

”Det kommer en tid…”

När Jesus undervisar om tidens slut, talar han om hur kristna kommer att lida väldigt medan de sprider evangeliet (Matt 24:9–14). Faktum är att ”alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas” (2 Tim 3:12). De första kristna väntade sig en tid i världens sista dagar då de skulle bli hatade av alla folk. Jesus hade t.o.m. sagt att ”det kommer en tid när var och en som dödar er ska tro att han tjänar Gud” (Joh 16:2). Det är om en sådan världsomfattande förföljelse Uppenbarelseboken bl.a. handlar. Om världshistorien innehåller och är på väg mot en martyrdöd för kristna, finns det inget mer naturligt än att blicka från denna värld till nästa. Jesus har sagt: ”Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna ska också jag förneka inför min Far i himlen” (Matt 10:32f). I vilka omständigheter vi än kommer, låt oss vara bland dem som tror och vinner våra liv (Heb 10:39).