Från barbar till dåre

Rasande mordlust, omvändelse, dårskap, fångenskap – orden är dramatiska när man ska sammanfatta Paulus liv. Ett liv som förmodligen inte liknar våra, men ändå kan vi få lära oss något av det.

Det är inte många som har betytt lika mycket för den kristna tron som Paulus. Han är huvudperson i större delen av den skrift – Apostlagärningarna –  i vilken Lukas skildrar den tidiga kyrkans liv, och han har författat majoriteten av de brev som senare skulle komma att ingå i det vi idag kallar Nya Testamentet. Låt oss här göra oss bekanta med en man som, efter en väldigt speciell händelse på en väg mot staden Damaskus, skulle kalla sig själv en dåre för Kristus.

Uppväxt

Paulus var typ jämngammal med Jesus. Han föddes runt år noll och växte upp i handelsstaden Tarsos, belägen vid Medelhavets nordöstra hörn. I ung ålder kom han till Jerusalem för studier under en mycket respekterad lärare – Gamaliel. Man är osäker på när denna flytt ägde rum, men många menar att han måste ha flyttat hemifrån senast som 15-åring eftersom det var vid denna ålder man senast skulle påbörja avancerade judiska studier. Gamaliel tillhörde en mycket from gruppering inom judendomen som kallades fariseism, och eftersom både Paulus farfar och pappa var fariséer, kan vi konstatera att för Paulus låg hans val av livsriktning i släkten.

På vägen till Damaskus

Under sina studier i Jerusalem växte det hos Paulus fram en stark övertygelse att den judiska tron var den enda rätta. Han själv började leva strikt efter de regler som finns att hitta i Gamla Testamentet, och om man ska tro honom själv så lyckades han väldigt bra. När så den nya judiska rörelsen, som senare skulle kallas kristendomen, började sprida ett budskap där man menade att de tre viktigaste pelarna inom judendomen (templet, lagen & de goda gärningarna) inte längre var viktigast, utan att de förlorat sin kraft i och med en snickarson från den lilla byn Nasareth, blev det för mycket för Paulus. Han rasade mordlust mot Jesus-folket och ville till varje pris utrota läran och de som trodde på den. Han påbörjade denna utrotningsverksamhet i Jerusalem, men när de kristna där började fly till andra ställen runt om i landet började även Paulus röra sig utanför staden. Vid en av dessa resor, till staden Damaskus, blev Paulus avbruten. Av Jesus själv. I form av ett starkt ljussken ställer Jesus Paulus till svars: Saul (hans judiska namn), varför förföljer du mig? Paulus frågar vem det är som talar, och Jesus svarar: Jag är Jesus, den som du förföljer. I och med denna händelse tar Paulus liv en helt ny vändning.

Efter omvändelsen

Väldigt snart efter chockupplevelsen på vägen till Damaskus får Paulus veta att Jesus, på ett särskilt sätt, har valt ut honom för att sprida budskapet bland så kallade hedningar, det vill säga icke-judar.

De nästkommande åren i Paulus liv är inte helt lätta att få grepp om, men vad vi kan veta är att han efter mötet med Jesus spenderade cirka tre år i Damaskus och öster om Damaskus. Därefter for han till Jerusalem, stannade där i ca två veckor och fortsatte sedan upp till sina hemtrakter runt Tarsos. När många kom till tro i staden Antiokia, även den belägen vid Medelhavets nordöstra kust, skickade kyrkans ledare i Jerusalem upp en man vid namn Barnabas till staden för att hjälpa de kristna där. Eftersom Paulus bodde i Tarsos i närheten av Antiokia och han och Barnabas kände varandra sedan innan, så åkte Barnabas först och letade upp Paulus och tog sedan honom med sig till sin nya arbetsplats. Efter en tid i Antiokia stod det klart för församlingen där att Paulus och Barnabas skulle ge sig ut på resa.

Missionsresorna

En av de sakerna som Paulus är mest känd för är sina missionsresor. I Apostlagärningarna finns tre stycken skildrade och dessa varar tillsammans ca tio år. Under den första resan begränsar sig Paulus till området som idag är Turkiet. Tillsammans med sin främste följeslagare, Barnabas, får han uppleva en mängd händelser och många kommer till tro på Jesus genom dem. I staden Lystra går det till och med så långt att folket kommer till på tro – på dem. Efter att Paulus helat en man blev många helt övertygade om att de båda männen i själva verket var de två grekiska gudarna Hermes och Zeus. Resan blev i det stora hela mycket lyckad. Särkilt glädjande var det att inte bara judar kom till tro, utan även hedningar. Visserligen medförde detta faktum vissa svårigheter: skulle hedningarna leva som judar när de väl kommit till tro? Detta var den stora frågan som togs upp på ett möte i Jerusalem (runt år 49 e.Kr) strax efter att Paulus kommit hem från sin första resa. Man kom slutligen fram till att hedningarna i det stora hela inte behövde följa den judiska lagen, och Paulus hade därmed fått sitt “hednauppdrag” officiellt godkänt av kyrkans högsta ledare, bland annat Petrus.

”den möjlighet vi får att spegla oss i en så ivrig kristen från den unga kyrkans tid”

Under sin andra resa beträder Paulus nya marker – Europa. Här grundar han bland annat församlingarna i Filippi och i Korinth; församlingar som han senare skriver brev till och som vi har tillgång till än idag. I Filippi hamnar han på kollisionskurs med den romerska lagen och blir, tillsammans med Silas, satt i fängelse, ur vilket de släpps på ett mirakulöst sätt. Ytterligare en viktig händelse är att han i staden Derbe träffar den unge Timoteus som skulle komma att bli en av Paulus närmsta vänner. Under denna resa skriver han även 1 och 2 Tessalonikerbreven, som är de äldsta texterna vi har i Nya Testamentet. Väl hemma i Antiokia igen dröjer det inte länge innan han på nytt ger sig ut.

Den tredje resan, brukar man räkna med, varar i ca fyra år. Tre av dessa tillbringar Paulus i staden Efesos där han, med utgångspunkt från den offentliga lärosalen, väldigt ofta undervisade och förklarade sitt budskap. Från Efesos reser han norrut, spenderar återigen en tid med församlingarna i Europa och återvänder sedan till Efesos, denna gång mycket påverkad av det ökade motståndet han möter. På en strand utanför staden håller han ett gripande avskedstal till ett antal församlingsledare och åker därefter, trots ett flertal varningar, mot Jerusalem. Där blir han gripen och satt i fängelse.

I fångenskap

Efter gripandet i Jerusalem påbörjas en längre fångenskapsperiod i Paulus liv. När de judiska ledarna i staden blir alltför oense om honom skickas han av den romerske kommendanten till kuststaden Caesarea. Där sitter han fängslad i runt två år och från Caesarea förs han sedan mot Rom via båt. Ju längre båtresan pågår desto mer får Paulus att säga till om, trots att han är fånge. Detta tack vare att han på olika sätt visar sig vara en mycket märklig man. Väl framme i Rom runt år 60 e.Kr sitter han i husarrest i ca två år. Därifrån tror man att han skrev “fångenskapsbreven” till Filippi, Kolosai, Efesos och Filemon. Lukas avslutar Apostlagärningarna med att konstatera att Paulus i Rom frimodigt predikande och undervisade om Guds rike.

Avslutning på livet

Lukas skildring slutar vid husarresten och vad som hände efter det vet vi mindre om. Mycket talar dock för att Paulus blev friad och hann med ytterligare resor runt om i Romarriket (kanske kom han ända bort till Spanien), innan han på nytt blev fängslad i Rom. Enligt den kristna traditionen blev Paulus avrättad under kejsar Nero någon gång mellan år 65-67.

Paulus som spegel

Under skrivandets gång har jag för min del mer och mer kommit att uppskatta den möjlighet vi får att spegla oss i en så ivrig kristen från den unga kyrkans tid. Inte alla är menade att leva ett sådant liv (undervisning, resor, fängelsesittande m.m.) som Paulus levde, men vi är alla menade att ställa frågan: Hur kan jag älska Gud och min medmänniska? Vad kan jag ta till mig i Paulus liv? Svaren på dessa frågor kommer se olika ut för oss, men oavsett hur ditt svar kommer ta sig uttryck är Paulus en förebild att se på och lära sig av. Men watch out – du kanske blir en dåre du med!