Vi kommer alla förr eller senare till en punkt i livet där vi känner att det börjar bli dags att lämna våra föräldrar för att börja ett liv där man står på egna ben. Men är det på samma sätt med Gud? Häng med och se vad Jesus vill säga med liknelsen om den återfunne sonen.

Berättelsen om den återfunne sonen (kallas ibland den förlorade sonen) är den sista av tre liknelser i Lukas 15. I början av kapitlet läser vi att Jesus talar i liknelser för fariséerna och de skriftlärda som ständigt kritiserade honom för att umgås med publikaner och syndare. Jesus svarar på kritiken genom den här texten, där han dels vill förklara varför han umgås med dessa människor, men även utmana och provocera fariséerna och de skriftlärda (och oss!) till att se på våra medmänniskor på samma sätt som han gör.

Ett liv utan Gud – lockande?

Den yngre sonen har tröttnat på livet på pappas gård och vill ut och se mer av världen. Äventyret lockar! Han får hela sitt arv utbetalat, en tredjedel av familjens egendom (den äldste sonen fick enligt Mose lag dubbel lott). Sonen ger sig av långt bort till ett främmande land och klipper banden till sin familj.

Jag tänker att den yngre sonen är en bild av en person som väljer att leva sitt liv utan Gud. Antingen kan det vara någon som aldrig levt med Gud, eller någon som lämnar Gud efter ett tag. Det finns många olika orsaker till varför en människa lämnar Gud, här verkar den yngre sonen tro att gräset är grönare på andra sidan. Gud känns tråkig, funkade helt okej när han var yngre men nu har han växt ifrån honom och är sugen på att testa ett annorlunda liv. Pappan som älskar sin son, låter honom flytta och ger honom sitt arv. Även om han säkert är orolig för hur sonen kommer att klara sig är det inget alternativ att tvinga honom kvar. Gud jobbar inte så, han tvingar oss inte att leva i en relation med honom. Han låter oss göra vad vi vill. Paulus uttrycker det så här: Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt , men självklart vill Gud vara med och påverka våra val eftersom han vet vad som är bäst för oss.

Fest hemma på gården – och i himlen!

Ju längre tiden går desto mer längtar pappan efter att få träffa sin son igen (tveksamt om de hade tillgång till skype eller facebook), precis som jag tror att Gud längtar efter att umgås med oss hela tiden. Det blir hungersnöd och den yngre sonen har varken mat eller boende och det enda jobb han lyckas få är som svinvaktare, ett jobb som ingen annan ville ha eftersom svin ansågs orena enligt den judiska lagen. Efter att ha ”levt livet” och slösat bort hela arvet inser han nu hur dåligt han betett sig och att detta inte var det liv han innerst inne ville leva. Han minns att han hade det mycket bättre hemma och ger sig av för att få jobb på pappas gård. Pappan ser honom på långt håll, springer emot honom och kastar sig om honom av glädje över att få se honom igen. Sonen erkänner att han har syndat och känner sig inte värd att kallas för hans son, men så ser verkligen inte pappan på saken. Han ställer genast till med fest för att fira att hans förlorade son har kommit hem igen.

Pappan ser honom på långt håll, springer emot honom och kastar sig om honom av glädje över att få se honom igen.

Även om vi vänder oss bort från Gud och lever utan honom så vänder han sig inte bort från oss, han är aldrig längre än en bön bort. Efter ett tag kanske livet utan Gud inte är så spännande längre. Kanske börjar vi längta efter Gud igen och inser att livet med honom trots allt är det bästa för oss. Då handlar det inte om att vi måste gottgöra något för att få kallas Guds barn. I Johannesevangeliet står det: Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. Det enda vi behöver göra för att för att få vara Guds barn är att ta emot honom och tro på honom, allt gammalt är förlåtet och glömt. På samma sätt som pappan i liknelsen ställer till med fest blir det också fest och glädje i himlen när en människa vänder om till Gud!

Den äldre sonen

Nu kommer också den äldre sonen in i bilden. Han märker att det är sång och dans på gården men vill inte vara med när han får reda på att de firar att hans lillebror har kommit hem. Pappan försöker övertala honom men han är besviken, han har jobbat och slitit i alla år men för honom har det aldrig varit någon fest. För lillebrorsan som har varit iväg och slösat bort alla pengar blir det däremot fest direkt när han kommer hem. När Jesus säger det här svider det nog till hos fariséerna. Det är till dem den här liknelsen riktar sig. Jesus menar att de är som den äldre sonen, avundsjuka på att Jesus väljer att umgås med syndarna och publikanerna istället för med dem som har levt så bra och perfekt hela sina liv. Jesus har tidigare sagt; det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Med det menar Jesus att han umgås med publikanerna och syndarna för att de behöver honom och är medvetna om det. Fariseérna däremot verkar tycka att de är så duktiga att de inte behöver Gud, då tvingar han sig inte heller på. För att kunna leva i en relation med Gud behöver vi inse vårt beroende av honom och att vi inte klarar oss själva.

För att kunna leva i en relation med Gud behöver vi inse vårt beroende av honom och att vi inte klarar oss själva.

Jesus vill visa att vägen till Gud är öppen för alla människor, inte bara för judarna och de som levt hela livet för Gud. Så är det än i dag, Gud har inte stängt vägen för någon att bli hans efterföljare. Har vi insett detta? Händer det inte att vi tänker nedsättande om folk och dömer dem för att de inte alls lever som Gud vill? Precis, vi är kanske inte så olika fariséerna ändå! Tror vi att den kaxige killen i skolan som inte verkar bry sig om någon eller den läskiga a-lagaren på torget kan bli Jesus efterföljare? Om de skulle bli det, skulle vi glädja oss över det eller vara skeptiska och avståndstagande? Är vi avundsjuka på de ”nyfrälsta” som får allt fokus eller gläds vi med dem?

Går jag på festen?

I den här liknelsen finns det två personer som jag tror många av oss kan identifiera sig med. Först har vi den yngre sonen som jag ser som ett typexempel på en person som är kristen, men som väljer att lämna Gud. Den äldre sonen håller däremot fast vid Gud men tycker att det är orättvist när de som kommer tillbaka till Gud får allt fokus.

Hur slutar liknelsen då? Väljer den äldre sonen att joina festen eller går han och surar? Det får vi inte reda på, Jesus lämnar ofta en öppning i slutet av sina liknelser så att vi kan sätta in oss själva i huvudpersonernas roller och välja hur fortsättningen ska bli.

  • För dig som känner igen dig i den yngre sonen, sätt in ditt eget namn istället för hans och se: Guds famn är öppen för dig! Väljer du att ta emot honom?
  • För dig som känner igen dig i den äldre sonen, sätt in ditt namn istället för hans: Går du på festen? Gläds du med dem som kommer till tro även om de inte beter sig som oss andra kristna eller kan lika mycket om Bibeln? Än är det inte för sent att ändra sig, Gud tar emot dig med öppna armar och säger: Allt mitt är ditt (Luk 15:31). Lever vi med Gud får vi allt vi behöver!

Så låt oss vara tacksamma för allt det Gud har gett oss och umgås med dem som behöver oss och som behöver Gud så att det blir ständig fest i himlen!

Förklaringsruta:

Publikaner = Tulltjänstemän som ansågs ha svikit Israel och jobbade för ockupationsmakten.

Syndare = Övriga som inte levde efter Guds bud.

Fariséer och skriftlärda = Djupt troende judar som såg det som sin livsuppgift att hjälpa sina medmänniskor att följa Guds lag.

Dubbel lott = Innebär att den äldste sonen fick dubbelt i arv jämfört med hans bröder. Finns det fyra söner ska den äldste få två femtedelar av arvet och de andra en femtedel var. Finns det tre söner ska den äldste få två fjärdedelar och de andra en fjärdedel var.

 

Foto: Aidan Meyer
DELA
Föregående artikelDen hungrande själen
Nästa artikelTålamodets Gud