Är det inte förbjudet?

Kanske känner du någon som gömmer flyktingar.
Men är det riktigt? Ska man inte följa samhällets lagar och bestämmelser?

Det är många flyktingar som gömmer sig i vårt land. Den hårdare tillämpningen av Utlänningslagen har inneburit att allt färre asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. Det i sin tur leder till att fler och fler ”går under jorden” som man ibland säger. De anser inte att de kan eller vågar återvända till sina hemländer. Den enda möjligheten de ser, är att försöka stanna i Sverige ändå. De gömmer sig hos släktingar och vänner i deras lägenheter, ofta i invandrartäta bostadsområden. Många bor också i sommarstugor eller i små torp som människor lånar ut gratis.

Ingen vet hur många de är, men 50000 gömda bara i Sverige är ingen orimlig siffra, och 15000 av dem är barn.

Ofta blir det bara under korta perioder på varje ställe för att minska risken att bli upptäckta. Ibland kommer människor med mat till dem, ofta går de och handlar själva med pengar de fått eller kanske förtjänat genom ett tillfälligt arbete. Officiellt finns de inte, de har ingen möjlighet att leva öppet. Barnen kan i allmänhet inte gå i skolan, och de gömda kan inte få tillgång till sjukvård – utom i undantagsfall.

Ingen vet hur många de är, men 50000 gömda bara i Sverige är ingen orimlig siffra, och 15000 av dem är barn. Många av oss har mött dem när de sökt sig till kyrkan eller församlingshemmet för att få hjälp. Hur gör man då? Är det rätt att försöka hjälpa dem som gömmer sig? Är det lagbrott? Kan man bli straffad om man gömmer flyktingar i sitt hem? Frågorna är många och det går inte att svara på alla i en artikel som denna. Men något kan ändå sägas.

Vi ska lyda överheten

Först och främst, att hjälpa flyktingar innebär inte att man bryter mot svensk lag. Och det är alltså inget man kan bli straffad för. Däremot följer inte flyktingarna svenska myndigheters beslut, om de håller sig undan och inte vill återvända när deras ärende blivit prövade. De blir då efterlysta och riskerar att bli hämtade av polisen om de blir upptäckta. Ganska många tas om hand av polisen, och de placeras i ”förvaret” (fungerar ungefär som polisens häkte) i väntan på att de kan flygas ut ur landet. Man skall ändå vara medveten om att polisen sällan brukar leta efter gömda flyktingar.

Sedan kan man ändå fundera över om det är moraliskt rätt att medverka till att myndighetsbeslut inte följs. Skall man inte som kristen följa de regler som gäller i samhället? De är ju dessutom fattade i demokratisk ordning och det är väl ändå viktigt att vi som kristna är lojala med de regler som gäller. Läs till exempel Romarbrevet 13, där det bland annat står:

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig upp emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt och de som gör så drar domen över sig själva (v 1–2).

Grundregeln är att vi som kristna ser positivt på samhällets regelverk och de myndigheter vi har. Gud är ordningens Gud. Det är alltså något gott att det finns ordning och reda i samhället. Vi måste ha en överhet och den skall vi inte bara vara lojala emot utan också lyda. Detta hör samman med fjärde budet. Luthers förklaring till det budet gör det tydligt.

Aposteln Paulus, som skrev Romarbrevet, skriver om överheten i en situation där kejsaren hade nästan oinskränkta möjligheter att utöva makt. Kejsarens sätt att regera drabbade ofta enskilda människor mycket hårt, och inte alltid rättvist. Ändå är grundregeln att överheten är något gott, ja det står till och med att det inte finns någon ”överhet som inte är av Gud”.

Det var också vad Jesus själv sa till Pilatus när han stod inför rätta: Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån (Joh 19:11). Säkert menade Jesus inte bara att Pilatus hade sin makt på delegation från kejsaren, utan också att Pilatus faktiskt var en representant för en gudomlig ordning. Låt vara att han inte alltid handlade efter Guds vilja. Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren…. sa Jesus också till dem som undrade om det var rätt att betala skatt till en sådan förtryckarmakt som den kejserliga. (Luk 20: 25)

När detta väl är sagt, måste vi också tillägga att kristna inte alltid har gjort vad kejsaren krävt. Redan i Nya testamentet säger Petrus, när han ställdes inför rätta, att man som lärjunge till Jesus måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29).

I tidig kristen tid vet vi att många kristna fick lida martyrdöden eftersom de vägrade att offra till kejsaren och på det sättet erkänna honom som gudomlig. Det är alls inte ovanligt att kristna stått i opposition till samhället, trots att man alltså erkänner en samhällsordning som något gott.

Ansvarslöst eller inte?

Eftersom jag som skriver detta, vid många tillfällen hjälpt och skyddat flyktingar och detta ibland också blivit känt offentligt, har jag också fått anledning att tänka igenom det lite extra.

Vid ett tillfälle när tio syskon bodde i vår kyrka i flera månader och jagades av polis, blev detta känt i hela Sverige, och till och med långt utanför vårt land. I samband med detta fick jag mängder med brev, de flesta uppmuntrande, men också många kritiska.

Här är ett litet utdrag från en brevskrivare som var mycket kritisk:

”Hur kan du i egenskap av ditt ämbete uppföra dig på ett så ansvarslöst sätt? Du säger dig vilja hjälpa och det är inget fel. Du kan visst bistå med hjälp på betydligt mer ansvarsfullt vis. Sverige är ett fritt land med demokratiska lagar som är grundade på kristen etik. Vem är du som kan sätta dig över detta? Om alla skulle bete sig på liknande sätt, skulle vi snart ha anarki. Hjälp barnen i stället med att följa de spelregler som finns. Det är ditt ansvar. Lika väl som alla andra vuxnas ansvar. Jag tvivlar inte på att Invandrarverket har gjort rätt bedömning i ärendet.”

Vad svarar man på sådant? Här ligger åtminstone två frågor invävda i varandra. Den ena är den principiella. Är civil olydnad i något läge befogad? Eller annorlunda uttryckt: Kan det i något läge vara rätt att sätta sig upp mot i demokratisk ordning fattade beslut, och förhindra verkställigheten av dem? Om man svarar ja på den principiella frågan, kommer naturligtvis den andra. Gjorde vi rätt i just det här fallet?

Man gör inget olagligt när man hjälper gömda flyktingar, men visst medverkade vi till att myndighetsbeslut inte kunde verkställas. Som kristna bejakar vi det demokratiska systemet. Grundregeln som jag skrev tidigare är att det är viktigt att vi som samhällsmedborgare är solidariska med beslut som fattats, även om vi inte är nöjda med dem. Annars leder det, som brevskrivaren mycket riktigt påpekade, till anarki.

Beredskap för fredliga protester

Demokratin ger flertalet rätt att bestämma, men demokratin är ingen garanti för att majoriteten beslutar det som är rätt moraliskt sett. Bland annat därför är det viktigt att det finns plats för debatt och opposition.

Kristna har i alla tider hävdat att frågorna om rätt och orätt ligger utanför eller ovanför majoritetsbesluten. Personligen tror jag att det måste finnas både en demokratisk opposition och en beredskap för fredliga protester och demonstrationer av olika slag, för att samhället skall hålla sig friskt. Anarki är inte bra, men idealet är heller inte en blind auktoritetstro, inte ens om auktoriteten är tillsatt aldrig så demokratiskt.

Tror vi att människor och myndigheter kan göra fel, är det viktigt att det finns möjligheter att fästa uppmärksamhet på detta. Inte bara i val, inte ens bara genom överklaganden, utan också på andra sätt. Ibland påstås det om oss svenskar att vi alldeles för enkelt bara fogar oss, och inte är beredda att ta personligt ansvar så som vi många gånger borde göra. Möjligen kan detta fångas i orden solidaritet och lojalitet. Solidaritet kan de visa som står helt fria, men lojalitet vittnar snarare om en slags fångenskap.

Kanske har vi alldeles för ofta, av till exempel bekvämlighetsskäl, varit lojala, men alldeles för sällan visat verklig solidaritet. Jesus säger också att i de yttersta tiderna kommer kärleken hos de flesta att kallna. (Matt 24:12)

Nog är det en frestelse för oss alla att inte engagera sig mer än nödvändigt.

Kyrkan har ett profetiskt uppdrag

Enligt Bibeln är alltså samhällsordningen något gott, men ovanför detta finns Gud. Och om samhällsordningen säger något annat än det som Gud säger i sitt ord gäller det för en kristen att lyda Gud mer än människor. Demokratin är det bästa styrelseskick vi har, men det går inte att på demokratisk väg rösta bort Gud.

Till den kristna kyrkans uppgift hör bland annat att vara en granskande och kritisk röst i samhället. Vi brukar i detta sammanhang tala om kyrkans profetiska uppdrag. När rätten sätts på undantag och orättfärdigheten breder ut sig, då är det kyrkans uppgift att slå larm. Som privatpersoner är det inte alltid så lätt, men som kyrka måste vi ibland göra det.

När de kristna kyrkorna i år tog initiativ till ”Påskuppropet”, är det ett fint exempel på hur detta profetiska uppdrag kan ta sig uttryck. Men jag är övertygad om att vi också måste gå från ord till handling.

Påskuppropet till förmån för en mer human flyktingpolitik undertecknades av mer än 150000 personer, och är därmed en av de största namninsamlingarna någonsin i Sverige. Detta visar att många idag är starkt oroade över tillämpningen av den svenska asyllagstiftningen.

Detta blev en ganska lång artikel kring en fråga som berör många av oss. Kanske kan man svara mycket kortare på frågan om det är rätt att som kristen hjälpa gömda flyktingar. Tänk efter. Hur skulle du själv vilja bli bemött om du på grund av krig eller förföljelse tvingades lämna ditt land och ditt eget folk, för att söka skydd och trygghet i ett annat land? Det kanske räcker att svara på den frågan och sedan tillämpa den gyllene regeln enligt Jesu ord i Matt 7:12  Därför allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.