Oftast säger vi att våra liv börjar när vi föds, även om vi egentligen blir till tidigare. Vi firar födelsedagar och räknar vår ålder från den dagen. När vi nu ska fira jul, Jesus födelsedag, är det lite annorlunda – för vare sig födelsen eller tillkomsten i Marias livmoder är början. Barnet som föds är av evighet, han är Gud själv som blev människa som en av oss.
I den tidiga kyrkan var frågan om vem Jesus från Nasaret är en avgörande fråga. Apostlarna trodde, bekände och predikade att Jesus var Messias, frälsaren och löftenas uppfyllelse. Men det som verkligen upprörde när de berättade om sin tro för sina vänner och släktingar var något ännu större: de menade att Jesus var Gud!
I antikens religioner och även i fornnordisk religion, är gudar, halvgudar och barn till gudar ganska vanliga. Annat är det med Bibelns undervisning. Det finns bara en sann Gud och ingen annan eller inget annat får bli föremål för människans tillbedjan än Gud själv. Profeterna fick ofta utkämpa en hård kamp mot avguderiet i olika former.
För den som känner de heliga skrifterna som vi kallar Gamla Testamentet är tanken att Gud blir människa på ett sätt något otänkbart. Ändå är det apostlarnas och kyrkans tro att det är så. Låt oss vandra i Bibeln med denna fråga för att se vad den lär oss.
Gud i ensamt majestät
Bibeln sätter en tydlig gräns mellan Gud, skaparen och det skapade, en gräns som människan inte får överskrida. Från första början är det just detta ormen frestade människan med: ”den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud” (1 Mos 3:5). Konsekvenserna blev ödesdigra för människan som förlorade sin naturliga miljö och sin oförstörda gudsrelation.
”De menade att Jesus var Gud!”
Åtskillnaden mellan skaparen och det skapade är så skarp att människan inte ens kan se Gud och leva. De enstaka undantagen i Gamla Testamentet är i regel direkt kopplade till ett försonande offer (t.ex. 2 Mos 24). Det är synden som stänger människans väg till Gud och synden är en så stark makt att människan själv inte kan övervinna den. Synden kan bara besegras genom att försoning sker inför Gud, för ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Heb 9:22).
Gud på jorden
Mot bakgrund av detta är apostlarnas undervisning om Jesus som den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15) helt central. I Jesus blir Fadern synlig för människorna. Jesus svar på Filippus önskan att få se Fadern är ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Fadern i sin härlighet och helighet kan ingen människa se och fortsätta att leva, men Fadern har gett sig till känna genom att Sonen blev människa i Jesus.
De gånger Jesus väckte starkast motreaktioner var när han i ord eller handling gjorde anspråk på att vara jämlik med Gud. När han förlät synder (Mark 2:5), när han gjorde under på sabbaten (Matt 12:9–14), eller när han diskuterade med judarna (Joh 10:30). Jesus tar också emot tillbedjan från människor (Matt 14:33) utan att betrakta det som avgudadyrkan (jmf Apg 14:8–18).
Jesus är Herre!
Undervisningen i övriga böcker i Nya Testamentet är också densamma. Jesus kallas hela tiden för kyrios, som betyder ”herre” och som används i stället för gudsnamnet JHWH. På detta sätt placeras Jesus på Guds plats och äras som Gud.
”Den gräns som människan vare sig kan eller får överskrida har alltså Gud själv överskridit åt motsatt håll.”
Vi kan tänka på hymnen i Fil 2 som beskriver hur Jesus avstod sin gudomliga tillvaro och blev en tjänare för oss, men också på alla de ställen som citeras från Gamla Testamentet där Jesus placeras på Guds plats. Jesus är skapare (Kol 1:16, jmf Jes 40:28), herrars herre (Upp 17:14 & 19:16, jmf 5 Mos 10:17), och har samma namn som Gud, ”Jag Är” (Joh 4:26, 6:20, jmf. 2 Mos 3:14).
Den gräns som människan vare sig kan eller får överskrida har alltså Gud själv överskridit åt motsatt håll.
Gud uppenbarad!
När Jesus visar sig för aposteln Johannes på ön Patmos (Upp 1:9–20) beskrivs Jesus på samma sätt som Gud beskrivs när han visar sig under Gamla Testamentets tid (jmf. Jes 6, 63; Hes 1:26–28). När Paulus på väg till Damaskus möts av ljusskenet och slås till marken skakas han om i grunden, för den som visar sig för honom på samma sätt som Gud visat sig för hans förfäder, presenterar sig som Jesus!
Liknande så finns det ytterligare ett drag i apostlarnas undervisning som man lätt kan missa. Apostlarna lär att Sonen är den som visade sig på jorden när Gud uppenbarade sig under Gamla Testamentets tid. Jesus säger till och med att Jesaja har sett honom (i Joh 12:41, där ”hans härlighet” inte kan syfta tillbaka på något annat än ”honom” i v. 37, dvs. Jesus.) Paulus undervisar om att klippan i öknen var Jesus (1 Kor 10:4) och den ”ängel” som går med gudsfolket presenteras i Malaki 4:5 som den utlovade frälsaren.
Alla löften
Nya Testamentets undervisning är alltså att Jesus från Nasaret är Messias, den utlovade. Löftena i Gamla Testamentets skrifter är många och har olika sidor. Förutom löftena om Messias som person (t.ex. 2 Sam 7:13; Jes 61:1), finns det gott om löften om den ”messianska tiden” ofta med uttrycket ”på den dagen” (t.ex. Jes 35). På Herrens dag kommer Herren själv för att bekämpa sina fiender (Joel 2:1), men innan Herrens dag kommer ska han sända Elia (Mal 4:5), som Jesus säger kom innan honom (Matt 17:12). Det är alltså Gud själv som kommer till sitt folk när tiden är inne, samtidigt som det är hans smorde, Messias som kommer. Gud verkar genom människor, men i Jesus, som är sann Gud och sann människa går alla dessa löften i uppfyllelse i en och samma person, i gudamänniskan Jesus, på ett sätt som ingen människa kunnat ana (1 Kor 2:9).
Immanuel
Människans problem, som hon i sin olydnad mot Gud orsakat för sig och för hela den skapelse hon fått att förvalta, kunde hon inte själv lösa. Gud hade en plan, en räddningsplan. Han övergav inte sin skapelse utan valde ut en släkt, ett folk för att i det sända en frälsare. Denne frälsare behövde, för att kunna bli det fullkomliga offer som lagen och Guds helighet kräver, vara felfri! Då ingen människa går fri från synden fanns det ingen kandidat.
Skaparen, den oändlige, blev en del av skapelsen, en del av det förgängliga, för att vi skapade varelser ska kunna se Gud och leva!
Guds löften går alltid i uppfyllelse när tiden är inne och lösningen på människans dilemma var att Gud själv, som inte har något med synd att göra, blev människa i Jesus Kristus. Skaparen, den oändlige, blev en del av skapelsen, en del av det förgängliga, för att vi skapade varelser ska kunna se Gud och leva! Jesus är Immanuel, ”Gud med oss”.
