Är det någon skillnad på vår kärlek och Guds kärlek? Älskar Gud bara de människor som förtjänar att älskas? Eller älskar han bara de människor som älskar honom? Följ med in i Bibelns berättelser och upptäck hur Guds kärlek verkligen är.

Vi gör ett nedslag i Gamla Testamentets historia, cirka 1450 år före Kristus. Israels folk, Guds folk, är slavar i Egypten. De lever under hård press, förtryckta och förnedrade av farao. Folket lider och varje dag är ett enda slavgöra. Hur mycket folket känner till om Gud, den Gud som utvalde dem genom att kalla Abraham, vet vi inte riktigt. Men det är nog ganska dåligt ställt med deras fromhet och gudsdyrkan. Vad gör då Gud?

Gud hör och griper in

Mose har fått fly bort ifrån Egypten och vaktar nu får i öknen. Plötsligt ser han en buske som brinner, men den brinner inte upp. Nyfiket och försiktigt närmar han sig. Då ropar Gud på Mose genom busken: Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. […] Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land. […] Du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.[1]

Gud älskar Israels folk fast de inte är bättre eller frommare än du och jag.

Gud är inte döv, blind eller likgiltig. Han ser, hör och vet om folkets lidande, därför stiger han ner för att befria dem. Han tar själv initiativet till folkets räddning och presenterar en räddningsplan för Mose, som själv är en viktig del i den.

Oförtjänad kärlek

Säger detta oss något om Guds kärlek och omsorg? Ja, en hel del. Som jag tidigare nämnt är det nog inte så mycket med folkets gudstro. Över 350 år i Egypten utan profeter och skrifter gör nog att vi får anta att de flesta i Guds folk inte kände till Gud. Och det verkar vara så att folkets rop över slaveriet inte självklart är riktat till Gud, utan kanske bara rakt ut i luften. Men Gud hör deras rop ändå och han har inte glömt sitt förbund med Abraham, att göra folket stort, ge dem ett eget land och vara deras Gud. Gud tar initiativet till folkets räddning och ser själv till att det blir gjort. Detta säger oss något om hur Guds kärlek är, den är inte beroende av hur de människor är som får ta del av den. Därför vågar vi som kristna påstå att Gud älskar alla människor, även de som inte vet vem Gud är.

Camping med Gud

Gud befriar sitt folk och besegrar farao genom att sända tio plågor över Egypten. Israels folk kan nu lämna landet. När folket är på väg genom öknen mot Kanaans land (nuvarande Israel), så går Gud själv med dem – i fyrtio år. Han ger dem mat och vatten varje dag genom att göra under. Kläderna och skorna slits inte ut. De får allt de behöver av Gud. Och inte nog med det, han vill själv campa mitt ibland dem. Han säger att de ska bygga ett tält, tabernaklet, där han själv ska bo. Som troende jude idag ser man Israels folks ökenvandring som en enda lång smekmånad. Anledningen är bland annat att Gud då levde så nära dem, bodde mitt ibland dem och varje dag gav dem allt de behövde för att överleva. Alltså är ökenvandringen i backspegeln en härlig tid för en jude.

De kränker mig rakt i ansiktet!

När allt detta hände så måste väl Guds folk ha varit fullt av kärlek och tacksamhet till Gud? Att varje dag få se hans under och överleva bara på grund av det som han gör för dem dag efter dag. Det måste ha varit omöjligt att inte tro på Gud och älska honom … eller?

Folket förtjänar inte Guds kärlek och de verkar inte vilja ha den heller.

Redan i början av ökenvandringen så vänder sig folket mot Gud och klagar och gnäller. Det går också så långt att de börjar längta tillbaka till Egypten, tillbaka till slaveriet. I profeten Jesajas bok säger Gud: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar, ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet.[2] Folket verkar alltså inte vara överlyckliga över att Gud har befriat dem och inte heller över hans goda planer med dem. Även om folket har sagt till Gud: Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda[3], så verkar det vara glömt stunden efter. Folket gör ständigt uppror mot Gud.

Guds otrogna folk

Vi ska läsa några verser från Hosea bok om hur Gud själv beskriver situationen. När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer de har blivit kallade, desto mer har de dragit sig undan. Åt baalerna* offrar de och åt de uthuggna bilderna tänder de rökelse. Ändå var det jag som lärde Efraim** att gå och som tog dem upp i mina armar. Men de förstod inte att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens band, jag var för dem lik en som lättar oket över deras nackar, jag böjde mig ner till dem och gav dem mat. Mitt folk är benäget till otrohet mot mig.[4]

Barmhärtighet – inte straff

Tar Guds kärlek slut nu? Ska han överge sitt folk? De förtjänar ju inte hans kärlek och de verkar inte vilja ha den heller. Straffar han dem så gör han ju inget fel. Vi läser vidare i Hosea:

Hur skall jag kunna överge dig, Efraim? Skall jag lämna dig, Israel? Hur skall jag kunna göra med dig som med Adma och låta det gå dig som med Sebojim***? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede, jag vill inte på nytt ödelägga Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa, helig är jag ibland er, och med vrede vill jag ej komma.[5]

Sådan är Gud och sådan är hans kärlek till oss människor. På flera ställen i Gamla Testamentet står det att Herren är en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning.

Han älskar dig till döds

I Nya Testamentet visar sig Guds kärlek tydligast när Jesus lider och dör i människans ställe på korset. Paulus skriver i Romarbrevet: Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.[6]

Vi kan ibland undra varför Gud älskar oss, men vi får kanske inte något bra svar på det. Vi får helt enkelt tacka Gud för att han gör det och be om hjälp att tro och lita på hans kärlek till oss varje dag. Och börjar vi tveka eller tvivla så får vi läsa i Bibelns berättelser och se hur Gud där älskar människor och Israels folk, fast de inte är bättre eller frommare än du och jag.

Tack gode Gud för att jag är älskad av dig varje dag!

 


* baalerna = avgudar
** Efraim syftar på Israels folk
***Adna och Sebojim var två städer som ödelades samtidigt som Sodom och Gomorra.
[1] 2 Mos 3:6-8, 10
[2] Jes 65:2-3a
[3] 2 Mos 24:7b
[4] Hos 11:1-4, 7a
[5] Hos 11:8-9
[6] Rom 5:8

Foto:
Martin Andersson
Önnestad. Ungdomssekreterare i ELU sedan 1999.
DELA
Föregående artikelGuds närvaro
Nästa artikelSex och äktenskap – varför hänger de ihop?