Som femtonåring var jag full av förväntan inför gymnasiet. Under högstadiet hade jag blivit en ung man, jag var inte längre den blyge pojken som hade börjat sjunde klass för tre år sedan. Med åldern kom också nya krav, upptäckter – och tvivel.

Som ung man, eller kvinna, ställs man inför helt nya utmaningar. Första gången jag på allvar insåg att jag höll på att lämna barndomen bakom mig blev jag vettskrämd. Nu började jag resan mot självständighet, livet var mitt och endast mitt att diktera. I gymnasiet steg jag som en ny stjärna på himlen. Fantastiska betyg. Många nya vänner. Äntligen bröt jag i genom muren som höll min talang tillbaka. Jag blev en av de bästa spelarna i mitt innebandylag. Jag spelade jazz i länsungdomsstorbandet. Fick min första riktiga flickvän. I kyrkan blev jag cellgruppsledare. Jag var så säker på mig själv, min plats, mina tankar och min tro. Ska jag vara ärlig så kommer jag dock inte ihåg mycket detaljer från gymnasiet. De tre åren drog förbi som en virvelvind. Det jag kommer ihåg är stunder av tvivel. IG på ett kemiprov. Klasskompisarnas hån av min tro bakom min rygg. Det råa skrattet från lagkamraterna i första träningen med A-laget när jag gjorde ett misstag. Osäkerheten över framtiden tillsammans med min flickvän. Mina långa och förtvivlade böner till Gud om att bli fri från min synd.

Under ytan pyrde tvivlet

I slutet av gymnasiet började allt som pyrde under ytan att göra sig synligt. Jag gjorde slut med min flickvän, tappade helt glädjen för musiken, innebandyn och satt hellre framför datorn långt in på natten. Studenten kom och gick. Jag beslöt mig för att jobba ett tag innan jag tänkte läsa vidare på universitet. Besvikelserna hopade sig i mitt liv. Jag stötte på tankar och idéer som gick helt emot det jag fått lära mig i kyrkan. Någonstans började jag förstå att allt som var jobbigt i mitt liv berodde på min tro. Mina tvivel växte sig obönhörligen större och större. Om jag hade levt det liv mina okristna vänner levde, så skulle jag slippa allt det. Slippa smärtan. Slippa ansvaret. Bli fri. Mina tvivel gav mig anledningen att till slut, i min lägenhet, vända mig till Gud för sista gången på väldigt länge och yttra orden: ”Gud, om Du finns så drar du mig tillbaka.” Sedan vände jag mig om och gick.

Allt som var jobbigt i mitt liv berodde på min tro

Livet lockade

Sanningen är den att jag hade rätt i min bedömning. Allt som var jobbigt i mitt liv, berodde på min tro. Utan den var jag fri att göra vad jag ville. Jag hade några av de mest lättsamma och roligaste åren i mitt liv. Jag gjorde verkligen allt som man skulle. Festade nästan varje helg. Avverkade tjejer på löpande band. Spenderade pengar på mig själv. Förundrades över livet och alla dess njutningar. Samtidigt, mindre och mindre medveten om det, snärjdes jag utan barmhärtighet allt mer i min synd tills dess att jag blev helt blind för mina tillkortakommanden. Mitt självförtroende hade skjutit i taket. Jag bestämde mig för att jag skulle bli läkare. Ett år senare började jag på läkarprogrammet i Umeå. Livet fortsatte som tidigare. Mot slutet av andra året på utbildningen föreslog en nära vän till mig att tillbringa en termin i Frankrike och läsa medicin där. Det lät spännande och så begav det sig. Jag förväntade mig en fantastisk tid i Frankrike. Livet ville annat. Språket och kulturen i Frankrike var otroligt svårt att komma in i. Jag har aldrig varit så ensam i hela mitt liv, långt borta från nära och kära. Min vän som jag åkte till Frankrike med levde sitt eget liv. Där, på botten, insåg jag att det var dags att välja definitiv väg i mitt liv. Antingen så lämnade jag Gud för evigt, eller så gav jag hela mitt liv till Honom. Jag insåg att mina tvivel var tvungna att tas itu med. Sökte uppehåll på läkarprogrammet och ansökte till en bibelskola i Stockholm. Jag bad till Gud för första gången på väldigt länge. Bad att om Han fanns så skulle Han ge mig de svar jag behövde. Under tiden från den punkten fram till att skolan började hade Gud redan börjat verka i mig. Jag insåg hur ofantligt mycket jag hade gjort mig själv illa. Hur jag hade utnyttjat människor. Hur lågt jag hade sjunkit. Insikten var ett sådant djupt trauma. Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan smärta och en sådan ånger.

Jag är fortfarande trasig, men Gud släpper mig inte

Gud helar när jag är trasig

Snabbspolning till nutid. Jag sitter här i min säng, skriver ned dessa ord som just du läser. Tårarna rinner nerför mina kinder. Det har gått tre år sedan jag öppnade mitt stängda hjärta för Gud. Jag vände mig om och fann mig stående inför min Skapare. Hans kärlek brände som en tärande eld genom min trasiga själ och jag dog inför Hans ansikte. Men Han sträckte ut sin hand och drog mig ur dödens grepp, in i sin famn. Han fanns, och Han drog mig verkligen tillbaka. Det började inte den där dagen för tre år sedan. Nej, det började samma sekund jag bad bönen för åtta år sedan. I backspegeln ser jag att Gud aldrig lämnade mig, även om jag lämnade Honom. Under de här tre åren har Gud ställt rätt människor framför mig, lett mig, älskat mig, tröstat mig. Jag är fortfarande trasig, men Gud släpper mig inte. Jag har fått så mycket förlåtet, jag älskar eftersom jag har blivit älskad först. Jag lyssnade på fel röst när jag ställdes inför mina tvivel. Jag valde den lätta vägen ut. Men jag fick en ny chans, Gud var barmhärtig. Jag vågade, var tvungen, att söka svaren på mina frågor.

I lidandet ser vi Kristus

Var i livet är du? Vilka tvivel står just du inför? En sak är säker: Gud längtar efter att ge dig de svar du behöver. Men det finns en hemlighet som sällan nämns i sammanhanget: Du får aldrig svar utan uppoffring. Svaren kommer inte utan smärta och lidande. I smärtan, i lidandet, får vi ta del av Kristi liv. Men får vi ta del av Kristi liv, så får vi inte bara del av Kristi lidande. Då får vi också del av Kristi förhärligande och fullkomlighet som överstiger allt förstånd.