Om vi läser i Bibeln om hur Gud vill att vi ska leva och sedan tittar på våra egna liv så inser vi att vi inte räcker till. Om vi i stället jämför oss med människor i vår omgivning så blir domen inte alltid lika hård. Hur allvarligt är det egentligen att vi inte lever precis som Gud vill?

Underbart skapade                                                          

Gud har skapat oss så underbart och satt oss i en värld där vi kan försörja oss, njuta av allt vackert och inspireras till att utveckla våra talanger, där vi kan växa som människor och bli till nytta för andra. Ja, Gud har verkligen varit generös som gett oss förtroende och frihet. Skapade till hans avbilder har vi kapacitet till gemenskap med både Gud och varandra.  I de tio buden har Gud visat oss vad han vill. Jesus har i ord och handling förtydligat dessa bud. Där finns mönstret för ett gott liv. Det är stort och ansvarsfullt att vara människa.                 

Djupt fallna                                        

Frestade av en ond makt har människorna gjort uppror och anslutit till Guds motståndare. Vi har vänt Gud ryggen för att söka vårt eget. Vi har blivit främlingar för vår Skapare och Far. Den sunda respekten för och tilliten till Gud som vi en gång hade är borta. Vi bär på en dragning till det som är ont. Bortvända från Gud och inkrökta i oss själva går vi våra egna vilsna vägar och gör sådant som fördärvar Guds tanke med livet. Synden snärjer och fångar oss och vi kan inte själva ta oss ur dess grepp.                                        

Domen väntar

Gud tycks ligga lågt och inte ingripa för att definitivt sätta stopp för ondskan, åtminstone inte ännu. Därför blir somliga ganska djärva och säkra i sin ondska. De går allt längre i sin ondska. En jämförelse med dessa människor kanske utfaller till min fördel. 

”Eftersom han älskar sin skapelse med en brinnande kärlek avskyr han allt som hotar den.”

Jesaja som levde i Jerusalem 700 år före Kristus var en med mänskliga mått god människa. En dag fick han plötsligt möta den Helige själv. Förtvivlad ropar han: Ve mig. Jag förgås, jag har orena läppar. I Guds klara ljus framstod hans synd och orenhet med en förfärande tydlighet.                                     

Guds vrede                                                              

Hos Gud finns en befogad vrede mot all synd, eftersom den skadar gemenskapen och förstör hans tanke med skapelsen. Guds vrede hör samman med hans kärlek. Eftersom han älskar sin skapelse med en brinnande kärlek avskyr han allt som hotar den. 

”Hur ska orena syndare kunna få gemenskap med honom som verkligen älskar dem men som inte tål någon synd?”

Kanske kan följande hjälpa oss att förstå: mamman vars son är i drogernas våld lider därför att det barn hon är så engagerad i, älskar så högt och hoppas så mycket på inte tar ansvar för sitt liv, utan försummar sina medmänniskor och flyr in i en kortsiktig tillfredsställelse som på sikt bryter ned och dödar. Skulle hon inte hata dessa droger, avsky hela det nätverk som gör missbruket möjligt? Skulle hon inte känna besvikelse och vrede över sin sons ansvarslösa livsstil och svek mot sig själv och andra?                                                                                              

Tid av nåd                                                                

På historiens sista dag kommer Gud att på ett slutgiltigt sätt göra upp med allt ont och döma alla sina motståndare. Den dagen ska vi en och en träda fram inför Livets Herre, redovisa våra liv och bli bedömda. Då kan ingenting förändras, men Gud har gett oss en tid av nåd och en möjlighet till ändring, därför dröjer den dagen ännu.

Men hur ska orena syndare kunna få gemenskap med honom som verkligen älskar dem men som inte tål någon synd? Gud är ju den enda källan till liv och framtid, utan honom är vi förlorade.