Redan när Gud skapade universum hade han en plan för hur du och jag skulle bli frälsta. Den sträcker sig från skapelsen, genom hela Bibeln, via oss i dag, hela vägen till tidens slut. Vart är vi nu och vad har du för del i det hela?

Skapelsen

Gud ger liv åt allt. Han skapar människor till sin avbild och ett liv i gemenskap med sig själv och medmänniskorna. Tillsammans får de uppgiften att sköta skapelsen.

Syndafallet

Frestad av det onda viker människorna av från Guds väg. Drar Guds vrede, förbannelse, smärta och död över sig själva och skapelsen. De drivs från den nära gudsgemenskapen ut i det andliga mörkret utanför Eden för att ha hand om en skapelse som nu kommit i obalans. Dock följda av ett löfte från Gud om att han en gång ska göra slut på ondskan.

Urhistorien

Synden visar alltmer sitt rätta ansikte. Kain mördar sin bror. Ondska och våld fördärvar jorden. Gud beslutar att låta den stora floden rena jorden. Noas familj finner nåd inför Gud och blir utgångspunkt för en ”ny” mänsklighet. Synden är dock inte utrotad. Mänskligheten sluter sig samman i ett försök att avsätta Gud och ta sitt öde i egna händer. Gud stiger då ned och river det Babelstorn som människorna i sitt högmod bygger. Han ger dem olika språk för att stoppa byggandet och driver dem ut över jorden för att kunna sköta om hela skapelsen. Hans omsorg följer dem även när han nu tar ett annat grepp på situationen. Från att hittills ha handlat med mänskligheten i stort väljer Gud att börja i det lilla.

Vi kan redan nu ana himmelens glädje och segerfest, men inte ta del av den fullt ut förrän tiden är slut.

Abraham

Ur den skingrade mänskligheten väljer Gud ut en man, Abraham, att lämna sitt sammanhang och vandra med Gud för att lära känna honom och bli hans redskap i Guds plan. Han får löfte om att bli stamfar åt ett stort folk, få ett land och bli till välsignelse för de vilsna och kringspridda folken. Guds löften garanteras och tryggas i förbundets form.

Fångenskap och befrielse

I en svår hungersnöd finner Abrahams släkt på märkliga vägar räddning i Egypten. Där blir de sedan slavar samtidigt som de växer till ett stort folk. De är inte glömda av Gud. Han kallar Mose, ger dem sitt heliga namn JHWH och uppenbarar nya djup i sin gudomliga person. Han visar att han är JAG ÄR, den närvarande och aktive, när han med mäktig hand räddar sitt folk ur Faraos förtryck. Han leder dem rakt genom Röda havets vatten och ut på en vandring i öknen.

Ökenvandring

I ökenlivets svåra villkor får folket lära känna sig själva och sin Gud och lära den svåra läxan att vara beroende av Gud i allt. De möter svårigheter, lider brist, angrips av fiender och plågas av tvivel: ”Är Gud med oss eller inte?” Gud är nära även om det inte alltid känns så. Han möter deras behov, ger manna från himlen, vatten ur klippan och seger över fiender. Hans omsorg och trofasthet står i skarp kontrast till folkets otålighet, motsträvighet och otro.

Vid Sinai berg bekräftar Gud inför folket Moses ställning som ledare och förmedlare av Guds ord. Han ger folket sin lag och sluter hela folket in i sitt förbund. Detta förbund är förenat med villkor. Det förpliktar folket att lyda Gud som ett gensvar på hans kärlek. Vid Sinai sker ”konfirmationen”, folket säger sitt ja till förbundets Gud. Genom lagen skulle Gud fostra och forma sitt folk och förbereda det att ta emot Messias. I Israels mitt reses också kopparormen – frälsningens och förlåtelsens tecken – som folket blev helade genom att se på då Gud skickade in ormar i deras läger.

Landet

Efter fyrtio kampfyllda år i öknen är folket framme. Ett luttrat folk står vid gränsen till det utlovade landet. Nu går de i tro på Guds löfte om seger, under den nye ledaren Josua, för att med vapen i hand inta landet. Deras framgångar hänger dock samman med Guds hjälp och deras lydnad. I stort lyckas de även om några folk blir kvar och får fungera som ett slags test av folkets fortsatta tro och lydnad mot Gud.

Domartiden

Förmedlingen av Gudstro och liv till barnen lyckas inte så bra, vilket leder till en serie av återkommande kriser. Mönstret är: Folket överger Gud som i vrede ger dem i fienders hand. I sin nöd ropar de till Gud som sänder en frälsare, domare, till deras räddning.

Kungatiden

Genom kungadömet stabiliseras läget. Folket får en kungasläkt, en gemensam huvudstad och gudstjänst i Jerusalem. Grunden för nationell enhet och nödvändigt försvar byggs upp under kungar som David och Salomo. Präster från Levi stam får förutom gudstjänsten också ansvar för undervisningen av folket. Guds ord måste ut och få verka. Profeter sänds direkt av Gud för att i varje ny situation förkunna Guds vilja och visa folket rätt. Trots detta delas folket i Israels och Juda riken.

Exil

En stor nationell katastrof inträffar när stormakten Babel intar det lilla Juda rike och för bort dess befolkning. De är nu tillbaka i utgångsläget – fångar och utan land. Den djupaste orsaken är inte politisk utan religiös, olydnad mot Gud som leder till att han tar bort sitt beskydd. Tidens profeter, Jeremia och Hesekiel, visar på syndens djupa grepp om människans hjärta. Hjärtat är upproriskt mot Gud, fördärvat och går inte att förbättra. Gud måste göra en radikal insats till människors frälsning. Hoppet om Messias växer sig allt starkare. Ett ödmjukare folk kommer tillbaka efter 70 år, bygger upp templet och återställer landet under hårt arbete, kamp och bön. Väntan blir åter lång och smärtsam. Historiens stormar skakar det lilla landet, men en liten del av folket bevarar Gudsordet. Deras hopp hålls levande av Jesajas Messiasprofetior bland annat.

Tidens fullbordan

Stilla och nästan obemärkt händer det som kungar, profeter och troende judar sett fram emot, när tiden var fullbordad sände Gud sin Son (Gal 4:4). På ett märkligt sätt upprepas mönstret från Israels historia i Jesu liv. Han får en tillflykt i Egypten, kallas därifrån av Gud. Han kallas Guds Son vid Jordanflodens vatten och går in i sin livsuppgift. Under fyrtio dagar i öknen prövas han. På ett berg ger han grundläggande undervisning åt sitt folk och talar myndigt i det heliga Gudsnamnet. På berget blir han likt Mose förklarad och erkänd som Guds redskap. Hans gärning följs av mäktiga tecken. Efter en framgångsrik tid vänds allt i något som tycks vara ett slutligt nederlag, döden på korset, men den oväntade uppståndelsen innebär upprättelse och seger. Korset – avrättningsredskapet blir frälsningens tecken. Själv far Jesus till Guds högra sida i himlen för att i kraft av den frälsning han vunnit leda historien och sin kyrka vidare. Därifrån sänder han sin Ande.

Andens och kyrkans tid

Kyrkan är nu Kristi kropp på jorden, med uppgift att i Andens kraft gå ut i hela världen med frälsningens budskap. Den åt Abraham utlovade välsignelsen åt folken ska bli verklighet. Perspektivet blir nu åter världsomfattande. Alltsammans bärs av ett levande hopp. Herren är nära på ett osynligt sätt i dag genom sin Ande och snart kommer han också på ett synligt sätt i makt och härlighet.

Kristus återkomst

På historiens yttersta dag kommer Kristus synligt tillbaka och alla människor uppstår. De som tagit sin tillflykt till honom tar han till sig och kallar dem ”sina”. De får se honom sådan han är och blir lika honom. De får nu gå in i det eviga Gudsriket som Kristus har med sig och överlämnar till sin Fader, sedan han lämnat de gudsfientliga makterna och de människor som inte velat ta emot frälsningen åt det eviga mörkret. Den gamla skapelsen går mot sin undergång och Gud skapar nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Petr 3:13). Segerfesten utan slut börjar nu hemma hos honom. Gud har fört sin stora frälsningsplan till fulländning.

Redan nu – ännu inte

Men än i dag är inte det målet nått. Frälsningshistorien har ett långsiktigt perspektiv, men segern är säkrad i och med Jesus död och uppståndelse. Man kan säga att tiden är som en omgång i tennisturneringen Davis Cup. Två länder möter varandra i bäst av fem matcher Den som har vunnit flest av de fem matcherna har vunnit omgången. Matchen står mellan Jesus och den onde. När Jesus dog och uppstod så vann han de tre första matcherna. Därmed har Jesus ett ointagligt övertag och kan inte förlora, men man spelar ändå färdigt de två sista matcherna. Där är vi nu. Jesus har besegrat den onde, men än är inte tiden slut. Vi kan redan nu ana himmelens glädje och segerfest, men inte ta del av den fullt ut förrän tiden är slut. Den onde kan fortfarande orsaka skada och riva med sig människor i fallet och det kommer han att göra. Men håller du dig till Jesus så kommer du att stå på den vinnande sidan!

  1. I hebreiskan, som GT skrevs på, så skriver man bara ut konsonanterna och för gudsnamnet är de JHWH. Eftersom judarna anser gudsnamnet för heligt för att använda och i stället läser ”Adonaj” (Herren) så har vokalerna över tid glömts bort. En vanlig uppfattning är dock att gudsnamnet ska uttalas ”Jahve” eller något liknande.
  2. Guds namn, som skrivs JHWH, har betydelsen ”jag är” och syftar på att han är den som alltid har funnits och alltid kommer att finnas, samt att han är den aktive och handlar in i vår tid.