Josef – från skit till elit 

Visst har du hört och läst om Josef? Kanske sett filmen? Gud använde honom som räddare för många, men hur var hans gudstro – var han en bortskämd glidare eller en ödmjuk Herrens tjänare? 

Läs gärna om Josefs liv i sista fjärdedelen av första Mosebok, eller läs en sammanfattning här. Men först, möt Josef i en personlig intervju!

Josef, kan du beskriva dig själv?

Det är lite svårt med tanke på alla växlingar i mitt liv, men jag har nog alltid varit en trygg personsom haft lätt att få kontakt med andra och försökt göra det bästa av situationen.

Hur var din uppväxt?

Jag ansågs bortskämd, men jag hjälpte till med fåren lika mycket som de andra fast jag var yngre. Sen hängde jag ofta hos min gamle far, som ville höra allt om mina bröder (kanske inte alltid till deras fördel…).

Vad visste du om Gud när du var yngre?

Pappa berättade ofta om sina möten med Gud och hur han kämpat med sig själv, andra människor och Gud. Det är lite konstigt att Gud fortsatte leda och skydda honom, fastän han försökte fixa det mesta på egen hand. Genom fars kärlek till mig, och bilden som hans berättelse om en Gud som håller vad han lovat gav mig, blev jag trygg i att Gud var med mig även om andra var emot mig.

Var du en drömmare?

Njaä, jag var egentligen ganska klipsk och ordentlig, men Gud ville nog visa mig att hans stora berättelse är viktigare än våra egna liv och då gav han mig glimtar av det som vi annars inte kan se.

“Det är väl ofta så i livet, att först när allt faller på plats ser man att det hänger ihop bakåt.”

Var fanns Gud när dina bröder ville döda dig för att de var avundsjuka och arga?

Du vet lika bra som jag att Gud inte vill allt som sker – vi människor gör ofta tvärt emot Guds vilja – men det betyder inte att Gud inte är där. Jag var livrädd där i brunnen, men tack vare Ruben (och Gud) blev jag inte dödad, och vi vet ju i efterhand att Gud hade en tanke med att skicka iväg mig. Dock som den hemvana 17-åring jag var blev det en mycket tuff yttre och inre resa.

Vad menas med att din ägare i Egypten såg att din Gud var med dig?

Min Gud välsignar alla varje dag – ja, utan att vi tänker på det får vi mat, kläder och mycket mer – sen vet jag inte när och varför Gud ibland ger lite extra till vissa, men det gjorde han här – och det märkte Potifar.

Vem bar skulden till att du hamnade i fängelse?

Potifar var för upptagen för att ge sin fru närhet, och jag gjorde ju mitt för att se bra ut (jag har alltid tyckt om att klä mig snyggt, och det kanske inte alltid är en fördel), men det var inte mitt fel att hon ville ha min kropp. Usch, vad svårt det var att stå emot! Jag tror att djävulen försökte stoppa Guds plan med mig – sex är ofta ett bra lockbete – och när inte det gick svärtade han ner mitt rykte i stället.

Hur kunde du fortsätta tro när Gud lät dig hamna i fängelse, oskyldigt anklagad?

Skall jag svara fromt, var det ju Gud som låtit det gå bra för mig hos Potifar, och nu lät han mig hamna på ruta ett igen… Men visst var det mörkt på mer än ett sätt första tiden i fängelset. Med facit i hand tror jag att Gud behövde ta ner mig på jorden än en gång för att fostra mig inför de frestelser som upphöjandet hos Farao skulle medföra. I Guds värld föds ofta det stora ur smärta och mörker.

Kan du se in i framtiden – var det därför du var så trygg?

Tror du att jag kan tyda drömmar har du fel, för som jag sa till Farao: ”Att ge uttydningen är Guds sak”. Jag förstod ofta inte alls varför saker hände. Men i ett främmande land, där ingen annan trodde på min Gud, blev det lättare att leva nära Herren. Han var ju den enda jag kunde prata med som kände min historia, min släkt och allt det där. Just när vi blir små och inte har det vanliga trygga skyddsnätet blir Gud extra viktig och vi lär känna honom bättre. Kanske var det så jag lärde mig förstå när Herren talade rätt in i mina tankar.

Hur kände du när Faraos överhovmästare glömde bort dig fast du varit vänlig mot honom? Du bad ju honom: ”Tänk på mig när det går bra för dig…, och nämn om mig för farao och hjälp mig ut ur det här huset. Jag rövades bort från mitt land, och jag har inte gjort något som man borde sätta mig i fängelse för.”

Ja, de två åren var inte lätta – var fanns Gud? Jag hade ju hoppats… När Gud låter oss vänta upplevs han ofta tyst och långt borta, så dagarna var väldigt tunga. Med handen på hjärtat kändes det ibland tröstlöst – ingen av de som brydde sig om mig visste var jag fanns, eller om jag ens levde – men jag tror aldrig jag tappade tron helt.

Hur klarade du omställningen från fängelset till livet i palatset hos världens mäktigaste härskare?

Jag rakade ju mig och bytte kläder… Nej du, det är minst lika påfrestande att plötsligt bli upphöjd som att falla neråt. Men jag visste ju av erfarenhet att det i världen går snabbt att hamna på botten igen, så jag försökte bara vara mig själv – och lita på Gud, för nu förstod jag att han var med mig på ett särskilt sätt.

Hur fick du idén om att samla en femtedel av skördarna under de goda åren, och att en förståndig och vis man skulle sköta det – tänkte du på dig själv då, eller?

Visst hade jag lärt mig administrera och räkna både hos Potifar och i fängelset, men tanken som ”bara dök upp” hos mig kom nog från Gud på samma sätt som drömtydningen – och, nej, jag hade ingen baktanke.

Fortsatte du vara trogen Israels Gud när du blev en del av den religiösa eliten i Egypten?

Eftersom Farao var ”gud”, och jag blev hans närmaste man, blev mina ord lika gudomliga som Faraos – alla måste lyda. Men även om alla ropade ”knäböj” när jag kom i min vagn var nog den största risken att lita mer på min egen förmåga än på Guds i det nya jobbet.

Det står så lite om hur du hade det hos Farao…

Har du inte läst vad jag kallade mina två pojkar – ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus” och ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land” – det visar väl att livet var dubbelt. Visst hade jag det bra, men mina rötter var trasiga och en del av mitt inre led fortfarande.

Över 20 år hade gått när du träffade dina bröder igen. Hur var det?

Även om ”mina drömmar gick i uppfyllelse” var det ett virrvarr av känslor. Kunde jag lita på dem? Kunde jag lita på Gud? Jag var livrädd för att ha för bråttom – jag behövde ge både mig och mina bröder tid.

Trodde du att dina tio äldre bröder skulle buga sig för dig, som du hade drömt att de skulle?

I ungdomen förstod jag inte mycket – jag bara berättade vad jag drömt – men när de låg på knä framför mig förstod jag att drömmarna var Guds bild av framtiden. Det är väl ofta så i livet, att först när allt faller på plats ser man att det hänger ihop bakåt.

Hur kunde du förlåta dina bröder?

Tack vare dem hade jag ju fått mer än jag kunnat drömma om… Nej, också förlåtelsen var det nog Gud som ledde mig fram till – genom att ”släppa” och gå vidare hade jag blivit välsignad. Men jag blev ledsen över att de hade så svårt att tro att jag verkligen hade förlåtit.

Vad vill du säga till unga idag?

Lita på att Gud är densamme vad som än händer. Påminn dig om det andra berättat och det du själv upplevt, men viktigast är det som Gud själv har lovat – och det står på många ställen i Bibeln. Och kom ihåg vad mitt namn Josef betyder: ”Herren skall föröka” – för Gud ger alltid mer och bättre än vi kan räkna ut.