“Om jag bara tar tag i mitt andaktsliv så kommer Gud tycka bättre om mig. Om jag bara blir en bättre människa så kommer Gud sluta var missnöjd med mig.“ Egentligen vet vi att det inte är sant, men ändå tänker vi lätt så. Vi behöver påminna oss om att Gud själv har fixat allt för vi ska kunna vara hans älskade barn.

Bibeltext till artikeln: Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. 3 Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp. 5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. 6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. Rom 5:1-11

Det talas mycket om ”frid med Gud” i kyrkan, men vad innebär det egentligen? Är det kanske ett sådant uttryck som har använts så många gånger att det nästan tömts på innehåll; något som man hör och tänker att man har koll på, men som man själv skulle ha svårt att förklara om någon bad en om det?

Frid eller konflikt

När vi talar om frid med Gud menar vi egentligen två olika saker. Det första är det objektiva faktumet att Gud inte är vred på oss. Paulus skriver i bibeltexten: När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod [skall vi] genom honom bli frälsta från vredesdomen. Om Gud inte är vred på oss och vi inte kommer att dömas för vår synd, då har vi frid med Gud. Här ligger ordet ”frid” nära ordet ”fred”, som är motsatsen till konflikt. Den andra aspekten av friden är den subjektiva upplevelsen, den egna känslan av att leva i fred och frihet utan konflikt mellan mig och Gud. Känner jag att det är frid mellan mig och Gud eller upplever jag att det finns ett visst mått av konflikt i min relation till Gud?

“Sanningen är att vår strävan efter förbättring och större kärlek varken gör till eller från för vår relation till Gud.”

Gud förklarar

Den som agerar i texten från Romarbrevets femte kapitel är Gud. I första versen står det att vi har ”förklarats” rättfärdiga av Gud. Det betyder att det är Gud som har gjort det, inte vi själva. Det står inte att vi har ”gjort oss” rättfärdiga eller att vi bara på något sätt ”blivit” rättfärdiga – nej, det står att det är Gud som har gjort det! Vidare står det att Gud bevisat sin kärlek till oss genom att låta Jesus dö i vårt ställe och att vi därför skall bli frälsta. Detta är den objektiva delen av friden som sker utanför oss själva.

Att leva som man lär

Ibland kan jag uppleva att människor talar om detta som att de känner till det, men ändå inte lever efter det. Det är som att man har två olika syner på rättfärdigheten i huvudet samtidigt, en som man har hört och läst om och en annan som man lever efter. Ena stunden läser man en andakt eller lyssnar på undervisning som säger att det är Gud som har gjort oss rättfärdiga och i nästa stund kämpar man med att förbättra sig inför Gud för att inte göra honom besviken och missnöjd. Men det går inte ihop! Det är så viktigt att förstå detta och låta det landa i våra hjärtan att vi redan nu, så som vi är, med våra brister och svagheter, har förklarats rättfärdiga av Gud. Bara då kan vi känna frid i vår gudsrelation.

Prestation som medför ofrid

Om man tänker att rättfärdigheten beror på en själv, eller om man oreflekterat tänker att man ”blivit” rättfärdig utan veta hur och varför, finns det en överhängande risk att ens kristna liv blir präglat av ofrid. Hur mycket behöver jag Guds nåd? Hur mycket klarar jag mig själv? Lever jag 50% på nåden och 50% av egen kraft? 70% prestation och 30% nåd, kanske? Om jag skärper mig, tar tag i mitt andaktsliv och blir lite snällare mot den där irriterande personen i klassen kanske jag kommer upp i 80% prestation och bara behöver 20% nåd? Som teologi verkar ett sådant tankesätt helt orimligt för de flesta, vi vet ju att vi lever till 100% av nåd! Men i praktiken då? Lever jag, tänker jag och ber jag som om både mina prestationer och Guds nåd räknas, eller som om bara nåden spelar roll?

“Gud älskar, Gud räddar, Gud förklarar oss rättfärdiga.”

Missa inte nåden!

Sanningen är att vår strävan efter förbättring och större kärlek varken gör till eller från för vår relation till Gud. I stycket från Romarbrevets femte kapitel blir det tydligt. Det är Gud som agerar. Gud älskar, Gud räddar, Gud förklarar oss rättfärdiga. Människan beskrivs passivt, inte som den som gör något utan som den Gud gör något med. Vänder man på det, och tänker att människan är den som är aktiv i relationen till Gud och i rättfärdiggörelsen, lever man inte ett liv i frid utan i ständig strävan efter bättring och i osäkerhet över relationen till Gud. Tänker man att vi kristna är kallade att ära Gud för att förtjäna rättfärdigheten har man gjort ett grundläggande misstag: man har missat nåden! Sanningen är ju att vi är frälsta av nåd, och i tacksamhet, glädje och frid får vi med våra liv ära honom som redan gjort allt för oss.

En förvirrande paradox

Det kan tyckas paradoxalt att vi kristna talar så mycket om hur man skall leva sitt liv samtidigt som vi menar att dessa frågor på ett sätt inte är särskilt avgörande. Trots att det är förvirrande är det en superviktigt sak att förstå – detta fantastiska att Gud är så god att han längtar efter att mitt liv skall bli förvandlat och att jag skall bli mer lik honom, och att Gud samtidigt är så nådefull att han inte förkastar mig eller på något sätt låter min relation till honom påverkas av hur bra jag lyckas leva. Jag slipper anstränga mig för att få Guds godkännande och i stället får jag ära honom med mina handlingar.

Frid genom nåd

Tips: En låt som passar till artikeln är Nåd och frid av Erik Tilling. Lyssna gärna på den!

Upplever man att det inom kyrkan talas oproportionerligt mycket om korset och nåden är detta med frid och ofrid en delförklaring. Bara för att man kan redogöra för hur rättfärdigheten fungerar och hur vi får del av Guds frid betyder det inte att man upplever sig som rättfärdig och känner Guds frid. Korset och nåden är ett budskap att ständigt återkomma till. Vi får påminna oss om det och låta det landa i våra hjärtan. Kyrkan kan inte nöja sig med att människor tar emot Jesus för att sedan leva bundna, oroliga och osäkra. Det finns ett glatt budskap; Gud har förklarat oss rättfärdiga och gjort oss till sina barn! Detta budskap måste nå ut för att människor ska kunna få en verklig glädje och frimodighet. Genom Guds nåd har vi frid med Gud. Det är bara när vi kapitulerar, ger upp vår strävan och böjer oss för nåden som Guds frid kan slå rot i våra hjärtan.

Bön: Tack Gud, för att du har gjort allt klart. Tack för att jag får komma till dig precis som jag är.
Hjälp mig att bara ta emot och varje dag leva i din nåd, förlåtelse och frid.
Förvandla du mig och låt mitt liv i allt ära dig, Jesus.
I Jesus namn, amen!