Jag tycker att historia är spännande! Det gör kanske inte du, men fortsätt gärna läs ändå, för jag skall snart skriva om lite annat. Men för att förstå kristen tro i ett sekulärt (= icke religionsbundet) sammanhang och i ett sekulariserat (i Sverige = avkristnat) samhälle, behöver vi se lite vad som hänt i Sverige sedan slutet av 1700-talet.

Fram till dess hade vi en så kallad enhetskyrka. Det var en statskyrka och det var få människor som hade tillåtelse att bo innanför Sveriges gränser om man inte tillhörde Svenska kyrkan. I slutet av 1700-talet kom tankeströmningar framförallt från Frankrike i det vi kallar upplysningstiden. Bland annat ifrågasatte man kyrkans makt, delar av den kristna tron och dess sanningsanspråk och vilken roll kyrkan skulle ha i samhället. Varför skulle kristen tro ha företräde när det gällde att förklara omvärlden? Vetenskapen gjorde stora framsteg vid den här tiden, och spänningen mellan tro och vetenskap ökade, liksom mellan filosofi och teologi.

Kristendom i förändring

Under 1800-talet förändrades Sverige radikalt. Flera saker bidrog: För det första fick vi leva i fred. För det andra utvandrade massor av människor till framförallt Amerika. För det tredje kom hela industrialiseringen som gjorde att allt fler bosatte sig i städerna. Mot mitten och slutet av 1800-talet kom fler och fler kristna som inte tillhörde Svenska kyrkan och olika frikyrkor etablerades här: Baptisterna, Missionsförbundet, Metodister, Frälsningsarmén och så småningom Pingströrelsen.

Det blev alltmer ohållbart att tvinga människor att tillhöra Svenska kyrkan, att hålla kvar lagar om ”kyrkogångsplikt” (ett ganska tråkigt ord, om du frågar mig som präst) med mera. Med tiden fick vi en allt större invandring och ännu fler företrädare för ndra kristna samfund och andra religioner hittade ett nytt hemland i Sverige. 1951 antogs en lag om religionsfrihet i Sverige.

Vartefter tiden gått så har kristen tro och kristna kyrkor tappat mark i Sverige. Det var länge sedan man slutade med ”kristendomsundervisning” i skolorna. Ansvaret för att berätta om Gud och kristen tro lades mer och mer på kyrkans församlingar, och de som inte var med där, fick allt mindre kunskap. Allt fler säger att de inte tror på Gud, eller att de inte vet om de tror på Gud, eller om han finns. Andligheten har hittat nya former i till exempel New Age, men färre och färre känner någon delaktighet i kyrkan och kyrkans tro. Dessutom har två tankeströmningar fått stort genomslag, som har betydelse för hur vi ser på kristen tro i det sekulariserade Sverige: det vi kallar individualismen och relativismen. Förenklat kan man säga att relativismen innebär att ingen enskild sanning måste vara sannare än någon annan. Många sanningar kan leva sida vid sida. Det som är bra och sant för dig, måste inte vara det för mig. Individualismen handlar om att den enskildes mål är att förverkliga sig själv, på det sätt som fungerar bäst, och det kan vara olika från person till person.

Tro en privatsak

Men här måste vi som räknar oss som kristna börja fundera. Stämmer detta? Jesus säger ju till exempel att han är ”vägen, sanningen och livet”. Han sade aldrig att han var en väg (av många), en sanning (bland andra) och ett liv (som passar några, men inte alla). När Paulus kom till Athen, där man både dyrkade de antika grekiska gudarna och ägnade sig åt den tidens moderna filosofiska strömningar, så är han mycket tydlig med att berätta om Jesus som uppstått från de döda, och att nu behöver man omvända sig till honom. (Apg 17)

I Sverige idag är det inte så ovanligt att vi kristna får höra att det är helt okej att vi är kristna, bara vi håller det för oss själva och att vi inte blandar ihop tro och politik. . Folk tycker att religion är en privatsak och att det inte är något för samhället i stort. Våra starkaste motståndare kan till och med säga att all religiös tro i förlängningen är farlig för samhället.

Räta på ryggen!

Hur skall vi som kristna idag försöka förhålla oss till allt detta? Har vi någon framtid eller kommer vi till sist bara att vara små grupper av troende som i tysthet träffas och försöker be och läsa Bibeln? Det tror inte jag! Historien visar att kristen tro många gånger har varit åsidosatt, men också vuxit och blomstrat även i samhällen som inte alls varit kristna. Små grupper av kristna som envist fortsatt att fira gudstjänst, be, stötta de utsatta, läsa Bibeln, göra gott och sprida evangeliet har förändrat hela länder, omkullkastat diktaturer och kyrkorna har vuxit.

”Församlingen här är mitt andra hem. Här träffar jag kristna familjemedlemmar.”

När den kristna tron var alldeles nyfödd, i Jerusalem strax efter den första kristna pingsten, står det så här i Apostlagärningarna 2: ”De (troende) höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.” Att vara med i en församling är mer än att bara gå till kyrkan på söndagarna. Vi kristna behöver varandra, och vi skall inte gå i individualismens fälla som säger att vi klarar att vara kristna på egen hand. Det gör vi inte. Då kommer vår tro till sist att bli allt svagare. Jag träffade en av mina församlingsmedlemmar som sade så här: ”Församlingen här är mitt andra hem. Här träffar jag kristna familjemedlemmar.”

Det är också viktigt att vi inte låter oss tystas av dem som kritiserar kristen tro. Ibland har vi kristna så dåligt självförtroende. Paulus skulle säga till oss: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft…” (Rom 1: 16) Petrus tar upp tråden i sitt första brev: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal.” (1 Petr 3:15-16) Det här kräver av oss att vi förutom att fira gudstjänst också försöker lära oss mer om kristen tro, och hur man kan förklara och berätta om den på ett bra sätt. Gå gärna på bibelstudier, läs Bibeln, läs böcker om kristen tro, sök upp en präst eller församlingspedagog och ställ dina frågor eller föreslå ämnen till din ungdomsgrupp som kan vara intressanta och som du vill veta mer om.

”Vi har ett uppdrag att fördjupa vår relation till varandra och Gud”

Ett liv i Kristus

När Israels folk hade förts bort i den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. kan man tro att de skulle hata och på alla sätt försöka motarbeta den främmande makten som deporterat dem. Men profeten Jeremia får uppdraget att säga till folket: ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” (Jer 29:7) Jag tänker att en sådan uppmaning kan vara till hjälp också för oss som försöker förstå hur vi skall vara kristna och föra fram den kristna tron idag. Vi har ett uppdrag att oavsett omständigheterna omkring oss samlas till gudstjänst, vara aktiva för att fördjupa vår tro och vår relation till Gud, leva i en kristen gemenskap, göra det goda mot alla människor, lära oss mer om vår tro och inte minst frimodigt vittna och berätta om den för andra.