Över hela världen har läsare och biobesökare fängslats av Sagan om Ringen. I triologin om härskarringen möter en hel del paralleller till kristendomen. Insidan har därför bett Lars Johansson om hjälp att tränga djupare in i sagans värld genom att utreda vilka de kristna motiven i berättelsen är och om J. R. R. Tolkien hade som avsikt att skriva en kristen berättelse.

Vi lever i sagornas tid. Böcker och filmer som Sagan om Ringen och Harry Potter slår försäljnings- och publikrekord. Aldrig förr har fantastiska berättelser av det här slaget fått ett sådant stort genomslag. Det verkar finnas ett sug efter sagor som lyfter oss ur en grå vardag, in i äventyr där stora saker står på spel, där under, mysterier och övernaturligheter inte är onaturliga. Den massiva marknadsföringen har gjort sitt. Bilderna och signalerna har funnits överallt. Och handeln har hakat på. Allt går att sälja med sagornas hjälp, från häftiga dataspel till enkla schackspel, från samlarkort till sängkläder.

J R R Tolkiens tre böcker om härskarringen innehåller många ekon av den kristna berättelsen. Det är kanske inte konstigt eftersom han var en övertygad kristen som också lockade andra människor att tro, inte minst den gode vännen och med tiden berömde författaren CS Lewis. Ändå ville han, till skillnad från CS Lewis, undvika tydliga kopplingar till den kristna tron. Tolkien såg sin saga som en berättelse som inte handlade om något annat än sig själv. Samtidigt menade han att alla myter och berättelser i olika kulturer och religioner i själva verket är ekon av den stora myten – myternas myt – berättelsen om Jesus Kristus. Den stora skillnaden mellan de olika myterna var att den kristna myten var sann, ett faktum. Gud har skapat en berättelse med verkliga historiska händelser, men den är på olika sätt föregripen i alla föregående berättelser och möjlig att gestalta av författare i vår egen tid. Utifrån Tolkiens egen syn är det intressant att fråga vilka ekon av den sanna myten som ändå hörs i Sagan om Ringen?

Kampen mellan gott och ont

Böckernas stora tema, kampen mellan gott och ont, finner vi förstås också i den kristna berättelsen. Samtidigt återkommer detta tema i otaliga berättelser från hela världen. Det särskilda med Tolkiens saga är att kampen mellan gott och ont tolkas på ett så kristet sätt. Kampen är moralisk, inte magisk eller psykologisk. Den handlar inte om att lära sig särskilda magiska tekniker eller om att nå högre eller befriande insikter. Det är våra moraliska val att avstå från maktens frestelser, från viljan att vara mer än vi är, som är den enda räddningen. Tolkien ger en träffande beskrivning av själva ursynden i den kristna berättelsen som ju handlar om människans vilja att vara mer än vad hon är (1 Mos 3). Böckerna ger otaliga exempel på hur olika personer förhåller sig till denna frestelse. Somliga står emot och möter makten med medkänsla och nåd liksom i evangelierna, de fördriver förtvivlan med tillgivenhet och trohet. Andra ger efter för maktens frestelser och förvandlas av sina begär. De blir ofta oförmögna att ta emot den medkänsla och nåd som ändå erbjuds. Tolkien ger laddade beskrivningar av den onda viljan, maktens psykologi, frestelsernas förföriska lockelser och begärens förmåga att vanställa olika varelser och sätt att leva. Trilogin innehåller här tydliga ekon av den kristna berättelsen och bibelord som bland annat Jak 4:1–2 och 1:14–17.

De små och svagas stora betydelse

I böckernas stora drama spelar de som inte ser mycket ut för världen en avgörande roll. Flera exempel kan nämnas, men det tydligaste är de småväxta och hemkära hoberna. Även de mäktiga är helt beroende av hur det går för den lille hoben Frodo som får bära den tyngsta bördan i kampen mot övermakten. I Tolkiens berättelse vilar världens öden på varelser som är väldigt vanliga och anspråkslösa. Den anknyter till en av Bibelns grundsanningar som uttrycks i 1 Kor 1:27f och personer som Moses, Gideon och David.

Likheter med Kristus

Ingen enstaka person fungerar som en tydlig Kristusfigur i Sagan om ringen. Däremot ser vi ett slags Kristusmönster som fördelas på olika personligheter. Trollkarlen Gandalf offrar sig för vännerna, dras ned i mörkret men kommer åter i en förvandlad kropp. De känner inte igen honom förrän de samtalat en god stund, liksom vandrarna på Emmausvägen (Luk 24:13ff). Den blivande kungen Aragorn är förutsagd av gamla profetior, men har i många år tjänat i det fördolda. Han blir tvungen att gå in bland de döda i bergen som tidigare svikit hans fader och tjänat mörkret. Han är askgrå i ansiktet och hans själ är bekymrad inför den ohyggliga ritten. Och efter ritten genom de dödas rike konstaterar alven Legolas: ”Till och med de döda lyder hans vilja.” Parallellerna till Kristus är tydliga. Men Aragorn påminner också om Kristus i sin roll som både kung och helare.

Alla inblandade, somliga mer än andra, blir tvungna att offra mycket. Offertanken är viktig i trilogin. Hoberna Sam och Frodo går ända in i mörkrets fästen för att oskadliggöra ringen. När dramat är över bär Frodo fortfarande på ett sår som inte vill läka och han säger till Sam: ”Jag försökte rädda Fylke som jag själv blivit räddad – men inte för min egen skull. Det måste ofta gå så, Sam, när saker och ting är i fara – någon måste offra dem, ge upp dem, förlora dem så att andra kan behålla dem.” Hans uppdrag är ett offer som blir till räddning för andra, och vi känner igen mönstret från evangelierna. Ändå är varken Frodo eller Gandalf och Aragorn några entydiga Kristusfigurer. Andra inslag i berättelsen talar emot en sådan tolkning.

Det som ser ut som en återvändsväg kan visa sig vara en utväg.

Det godas seger

Böckerna berättar också om en omsorg och försyn som på oväntade sätt kan vända även det värsta till något gott, på tvärs mot alla förutsättningar. Det som ser ut som en återvändsväg kan visa sig vara en utväg. Sagan ger otaliga prov på en slags författarens försyn som i sin tur pekar på den större försyn som Skaparen själv skrivit in i den stora berättelsen om våra liv – den kristna berättelsen. Det finns en större plan och en omsorg över våra liv. Även det onda kan vändas till sin motsats som vi ser i exempelvis 1 Mos 50:20–21. Evangeliet ger en tro på att ondskan och döden inte får sista ordet utan att det också finns ett annat ord.

Sagan om Ringen ger målande beskrivningar av hur begäret efter makt inte bara fördärvar det inre landskapet utan även det yttre, hur naturen utsätts för förtryck. Naturen lider under ondskans makter liksom den i Rom 8:19, 22 är plågad av människans svek. I den tredje bokens uppgörelse med ondskan ingår också en upprättelse av naturen. Tolkiens saga är ett drama om fångenskap och frihet också för naturen som vi känner igen från den kristna berättelsen.

Trots att Tolkien inte tänkte sig att skriva en tydlig kristen berättelse avspeglar den på de här punkterna, och flera andra, en kristen syn på människan och världen. Den Sanna Myten och hans egen tro lyser igenom Sagan om Ringen och ger berättelsen en djupare betydelse.

Foto: Illustration: Hasse Bergström
Lars Johansson
Lärare vid Örebro teologiska högskola och föreståndare för samtidsinstitutet Forum för tro, kultur och samhälle som bland annat utger tidskriften NOD och driver NOD-akademin
DELA
Föregående artikelDynamit bland raderna
Nästa artikelDomen – sanningens och rättvisans seger