Ps 127:3 ”Se barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön.”

Barn är både en gåva och ett ansvar. Det innebär både oerhört mycket glädje likaväl som oro, bekymmer och arbete. Att vara förälder innebär både att få – framför allt en massa kravlös kärlek, och att avstå mycket för egen del för att istället räcka till för barnen.

Ett stort förtroende

Barn är en otrolig gåva från Gud vår skapare. Han är den ende som kan tända liv. Han valde att låta människan (och däggdjuren) föröka sig genom att avkomman formas och växer till i sin mammas mage en bestämd tid. Jag finner en underbar pedagogik i detta att man får ett antal månader att förbereda sig på att ta emot en ny liten människa. Det är ett stort förtroende från Livets Herre att få hjälpa till att forma en människa för livet med Honom, och för att leva i samklang med Hans goda ordning – det som är själva livets mening.

Förundran och tacksamhet

Jag tror att det genom historien och oberoende av kulturer har fyllt människor med ödmjukhet, förundran och tacksamhet att ta emot ett nyfött barn. Nu menar jag under normala och goda förhållanden. Övergrepp under vilka omständigheter de än sker är alltid brott mot Guds goda ordningar och lämnas utanför detta resonemang. I en del politiska ideologier betonar man att barnen är samhällets mera än föräldrarnas och att de därför måste fostras in i ideologin från tidig ålder.

Vi skaffar barn

Det har kommit in något annat och något nytt i det västerländska samhället de sista årtiondena. Synen har blivit att barn är något man förfogar över. Man ”skaffar” barn. Som om människan är kapabel att råda över livets uppkomst. Barn har blivit, först en statusmarkör och senare en handelsvara. Nu menar jag inte adoption utan nyare varianter. Möjligheten finns nu i vårt samhälle att beställa barn på olika sätt: genom konstgjord befruktning eller genom surrogatmödraskap. Det sker genom att använda arvsanlagen från båda föräldrarna, från en av dem, eller ingen av dem.

”Krossa familjen”

Vi lever i ett samhälle som på många sätt verkar vilja krossa familjen – detta får följder som gissningsvis är större än vi idag kan ana. Hur påverkar allt detta vår syn på barn och familjeliv? Hur lätt är det för oss att hålla kvar Bibelns syn på livet, på föräldraskap och på barn och unga?

Antingen vi tror på det eller ej så påverkas vi av det vi tar in genom våra öron och ögon. Ingen av oss är opåverkbar. Det krävs något av oss för att kunna höra Guds röst i hans ord och tränga igenom de filter som skapas av de vinnande budskapen i den kultur vi lever i och till stor del formas av. Gud skapade inte enbart människan, han skapade också familjen. Vi kan läsa om det i 1 Mos 1:27-28, där det står: …”till man och kvinna skapade han dem” och ”var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden…”

Barn behöver föräldrar

Ett nyfött barn är fullständigt hjälplöst och kan inte överleva utan föräldrar som ger det mat och vård och kärlek. Där föräldrar inte finns kan förstås andra goda vuxna ta på sig denna uppgift. Men om ett litet barn ska bli välmående och välfungerande är ett kärleksfullt ansvarstagande helt avgörande. Det finns tillräckligt många deprimerande experiment som visar att institutionell vård med ett fåtal vuxna som enbart hinner praktisk skötsel formar barn med ett förkrympt och ibland förvridet känsloliv.

”Antingen vi tror på det eller ej så påverkas vi av det vi tar in genom våra öron och ögon.”

Någon har sagt att barn inte kan skapa kärlek, de kan bara spegla den kärlek de får. Att ge sina barn kärlek och omsorg och tid är alldeles nödvändigt om man vill ge dem bästa möjliga förutsättningar att bli harmoniska, välfungerande och ansvarstagande.

Kopiera – klistra in

Barn gör det vi vuxna gör – mera än det som vi säger. Detta är inte bara ett uttryck utan det fungerar så i verkligheten. Visst kan de imitera vuxnas ord och uttryck men när de skapar sina egna rutiner och mönster är dessa helt klart mera formade av vuxnas mönster än av deras ord. När vuxna skriker åt barn att vara tysta lyckas de sämre än när de viskar att alla ska vara tysta. Det handlar inte bara om vad vi gör utan också hur vi gör det. Det vill säga hur integrerat det är i vår personlighet.

Peka på Jesus

Jag har flera gånger levt nära familjer där man har haft som familjemönster att gå till gudstjänst varje söndag mera som en ritual eller ett tvång än som en längtan, som något livsnödvändigt. I sådana mönster är det vanligt att man till exempel under sommar eller semester använder uttrycket ”vara ledig” en söndag. Det kan vara för att man inte har uppgifter eller plikter, för att det inte är söndagsskola för barnen eller för att man inte är kvar på hemorten och då upplever att man ”inte behöver gå till missionshuset eller kyrkan”. Detta påverkar negativt barnens syn på gudstjänstliv och andligt liv.

Familjeandakten är en underbar möjlighet att tillsammans fylla på vid dagens början. Rent praktiskt är det inte så lätt att få till det i morgonstressen, och man får kanske lägga en del tid och familjeråd för att finna fungerande rutiner både för morgonböner och aftonböner. Det är värt att kämpa för och finna nya former och tider efterhand som barnen växer och föräldrarnas arbetstider kanske förändras.

Att hjälpas åt

Det är en tillgång att leva nära andra familjer med barn och kunna dela svårigheter och misslyckanden. I en kristen gemenskap är vår uppgift att hjälpas åt med undervisning av barn och unga genom söndagsskola och annan barnverksamhet, liksom genom ungdomsverksamhet. Församlingen eller föreningen är vår närmaste kristna familj och där det fungerar ska det innebära stöd och hjälp för den enskilda familjen också när det gäller barnens fostran och undervisning i tron.