Marschmusik, musikal, lovsång. Musik berör och väcker känslor, får oss att gråta och skratta, den öppnar upp vårt innersta.

Minns hur jag halvsprang genom stadens gator och höll mina föräldrar i handen. Mina ben gick som trumpinnar när familjen älgade iväg för att hinna med stadsmusikkåren. Varje Valborg, svenska flaggans dag och många andra tillfällen var det tradition att följa de uniformsklädda musikerna och deras taktfasta toner genom staden. Minns ännu hur det ekade mellan husen. Med åren stannade jag hemma från dessa små utflykter och har aldrig själv vallfärdat för att få lyssna på marschmusik som vuxen. Jag har aldrig spelat marscher i bilen och aldrig köpt någon skiva.

Musiken blir en nyckel

Men när jag nu, för länge sedan utflugen, råkar gå förbi en spelande musikkår måste jag bara stanna. Det är något som drar mig dit och när de knatar omkring måste jag bara följa dem en bit och få känna takten i fötterna!

Musiken öppnar på något sätt upp ett rum

Varje gång blir jag – hör och häpna – rörd och känner att denna för mig så udda musikstil ändå rör vid något i mig. Något jag inte kan plocka fram genom att prata gamla barndomsminnen men som bara finns där, när jag hör musiken.

Musiken öppnar på något sätt upp ett rum inuti mig som jag annars inte kommer åt. Detta upplever jag tydligast då jag sjunger lovsång till Gud. Jag kan känna hur Gud kommer till mitt liv, får komma igenom en dörr som annars är stängd och bommad. Det är himmelskt!

Tvivlet sjungs ut

Ett tillfälle jag aldrig kommer att glömma var när jag tittade på musikalen ”Kristina från Duvemåla”: När Kristina, efter att ha mist ett barn och fått rådet att inte bli med barn igen på grund av risken för sitt eget liv, sjunger ut sin ångest till Gud. Hon har hela livet på ett självklart sätt trott på Gud och litat på honom. Men nu kommer för första gången tvivlet smygande; Tänk om Gud inte finns? Vem skulle då ge kraft, vem skulle trösta, vem skulle känna hennes ångest och förlåta, vem skulle ge frid, vem skulle ta hand om henne efter döden?

Han måste finnas

Musiken stegrades i sången och alla dörrar inom mig öppnades. Det var omöjligt att hålla tårarna tillbaka när sången nådde sin absoluta höjdpunkt och Kristina med massor av inlevelse skrek till Gud att han måste finnas – hon lever ju sitt liv genom honom och utan honom är hon ingenting.

Hennes ord gick rakt in i mig. Hon satte på något sätt ord på min bön, ”Gud, du måste finnas”. Tvivlet kommer smygande när meningslösheten i världen blir tydlig och när jag inte ser Jesus och vägen framåt. Är min bön bara ord ut i tomma intet? Har jag gått på en bluff som trott att Gud kan förlåta och ge verklig frid?

”Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”.

Guds musik

Ibland kan Gud genom musiken öppna mitt hjärta och den stängda dörr och visa mig något annat. Till exempel att ”Min frälsare lever, jag vet att han lever, fast världen har sagt han är död. Och inget kan skilja mitt hjärta från honom, ej änglar, demoner och nöd” (Svps 313).

Tack Gud för att du skapat musiken som ett redskap att nå bortom alla ord.