Vid altaret möts vi. Sida vid sida med andra får vi möta Jesus. Nattvarden är en innerlig gemenskap.

Tänk dig en kyrka. Det är högmässa och när vi stiger in upptäcker vi att det är som det brukar: det sitter en här och en där. Utspridda som om man inte ville komma nära varandra. Men – kanske vi tänker – det är antagligen inte för att de inte gillar varandra, det har nog bara blivit så. Sedan går vi och sätter oss och innan vi vet ordet av är det dags att gå fram till altaret. Där kommer en efter en ut ur bänkarna med sikte på samma altare. Vi går fram, inväntar att det blir ledigt vid altarringen och lägger oss på knä, sida vid sida.

Här vid nattvarden kommer vi tillsammans och är nära varandra. Från olika delar av kyrkan har vi kallats fram för att ta emot bröd och vin. Kanske vi i den stunden anar något av nattvardens mysterium: omkring Jesus kommer vi nära Jesus och nära varandra. Vi sitter på olika platser, vi kanske inte känner varandra och vi kanske inte heller riktigt förstår varandra. Men vid nattvarden sker det något därför att Jesus drar oss till sig.

Sakrament

Nattvarden är ett sakrament. Vi brukar i kyrkan säga att nattvarden är ”en helig handling instiftad av Jesus Kristus med ett synligt tecken och följt av löften om nåd”. Det är inte så krångligt som det låter: Jesus har gett sina lärjungar en uppmaning att dela bröd och vin. Detta gjorde han en kväll strax innan långfredagens händelser. När han låg till bords med sina lärjungar den kvällen tog han ett bröd och sa: detta är min kropp som blir offrad för er (Luk 22:19). Sedan tog han bägaren med vin och gav lärjungarna att dricka och sa till dem: detta är mitt blod, förbundsblodet som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse (Matt 26:28).

Det är svårt att tänka sig att vi kan komma närmare Jesus än vad vi gör i nattvarden.

Jesus ger lärjungarna bröd som han kallar min kropp och vin som han kallar mitt blod, förbundsblodet. Han säger något om brödet och vinet och ger lärjungarna löftet att det rör sig om hans egen kropp och hans eget blod. Sedan ger han ett löfte till – syndernas förlåtelse.

Att nattvarden är ett sakrament betyder alltså att genom något konkret och verkligt (bröd och vin) ger Jesus sig själv till sina lärjungar.

Ingen magi

Låter inte detta magiskt och konstigt? Inte är det väl blod i bägaren? Nej, och så var det inte heller när Jesus instiftade nattvarden. Det var verkligen bröd och vin. Men det är också något mer. Jesus är själv närvarande, så att den som äter och dricker brödet och vinet får något mer än bröd och vin, nämligen Jesus själv.

Aposteln Paulus ger oss en tanke till om detta. Han formulerar det som en fråga med ett givet, positivt svar: välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? (1 Kor 10:16). Paulus försöker inte förstå eller spekulera om nattvarden, utan han skriver helt enkelt att brödet och vinet ger oss gemenskap med Kristi kropp. Därför kan vi gärna säga att nattvarden är ett mysterium. Inte en hemlighet som ingen får inblick i, utan ett mysterium som vi aldrig blir färdiga med.

Det kan vara klokt att tänka så här: nattvarden är något heligt som Jesus har instiftat för att ge oss gemenskap med sig själv. Nattvarden är därför något alldeles fantastiskt. Det är svårt att tänka sig att vi kan komma närmare Jesus än vad vi gör i nattvarden.

Tro på löftet

Om vi vill vara nära Jesus eller vill att han ska vara nära oss (hur vi nu formulerar det) så ger nattvarden oss god hjälp. Vi får lov att använda nattvarden ofta, eftersom Jesus där ger oss stora löften.

Nattvarden fungerar inte automatiskt eller på ett mekaniskt sätt. Nej, det finns alltid ord som är med i nattvarden. När vi är med på en högmässa eller nattvardsgudstjänst så hör vi något. Vi hör de ord vi kallar instiftelseorden som inleds så här: ”Den natt då Jesus blev förråd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: Detta är min kropp…” Och orden som vi hör när vi tar emot sakramentet lyder: ”Kristi kropp, för dig utgiven och Kristi blod, för dig utgjutet”.

Orden vill väcka vår tro på det som händer: vi hör något samtidigt som vi tar emot nattvarden. Vi blir påminda om vad som utlovas och vad som händer. Därför kan vi säga att vi hör om Jesus närvaro i nattvarden och vi smakar bröder och vinet. Ord och handling är alltså tillsammans.

När vi går till nattvarden får vi alltså gå fram för att få vara nära Jesus. Vi får lita på att han i bröd och vin kommer till oss och att vi får ta emot honom. Utan att göra oss till. Utan att försöka verka extra andliga. Vi får i stället lita till hans löfte att vi får ta emot honom. Fundera på vad en öppen mun eller en öppen hand uttrycker: vi vill ta emot – vi behöver dig Jesus! 

Gemenskap på ett nytt sätt

Vi slutar där vi började: i kyrkan. Vid altaret möts vi. Där möts Jesus lärjungar. Den enhet vi längtar efter uppstår när Jesus drar oss nära sig. Till nattvarden får vi komma från våra olika håll. Då ser vi något av det som är unikt i den kristna kyrkan. Gemenskap och enhet uppstår inte när vi tycker likadant, utan växer fram när vi tillsammans kommer till Jesus, äter med honom och tar emot honom.

Inför Jesus och nattvarden får vi därför böja oss i bekännelse av våra synder och av vår längtan efter Jesus och efter enhet. Vi får (bildligt talat) lägga ner våra dumheter och synder på insidan av altarringen. Där tar Gud hand om dem. Han byter våra synder mot sin förlåtelse, sin frid och sin renhet.