Främlingsfientlighet är inte ovanligt. Inte ens I Sverige, trots att det är emot lagen. Hur blir det så och vad kan vi göra år det? Nasrin Mosavi Sjögren reflekterar.

Det börjar inuti. En känsla. En tanke. Ett ord. En handling. Det du gör. Den du blir. Det börjar inuti. I själen. Tänk att du har bråkat med en vän. Ni har har sagt saker till varandra. Dumma saker. Saker ni inte menade men sa ändå. För att ni var arga. Förbannade. Det fanns liksom inget annat sätt än att skrika dumma saker. Det kändes som att du skulle explodera inifrån. Men tänk nu att det gick över. Efteråt så ångrade ni vad ni sagt till varandra. Det gick en tid. Och så sade ni förlåt. Tittade på en film och åt godis. Och så var det bra igen. Det gick över. Ni kunde bli sams igen för ni var vänner. Inuti så tyckte ni om varandra och visste båda två att ni egentligen inte ville bråka. Vara taskiga. Det bara blev så. Du visste, och vet, att du vill att ni skall vara vänner. Om båda vill det så blir det ofta så. Inte alltid. Men ofta.

Man är inte vän med alla. Det kan man nog inte vara. Vänskap betyder att man står varandra nära. Att man kan lita på varandra. Man känner sig trygg med sin vän. Vänskap betyder också gränser. Det är inte inte OK om någon kränker dig med ord eller slår dig. Eller din vän. Om någon är taskig mot ens vän så känns det nästan som att det är man själv som blir utsatt. Man delar något viktigt med sin vän. Så man vill skydda. Vännen. Och vänskapen. Det är viktigt att huset där man bor har väggar. För att värmen skulle försvinna annars. Och det skulle regna in. Vänskapen har också väggar. Gränser. För att ni ska kunna ha det bra i vänskapen. För att den är värd att skydda och vårda.

Vänskapen har också väggar. Gränser.

Ibland har man ingen vän. Ingen alls. Det kan vara OK. Men oftast är det inte det. Som att vara hemlös. Inte känna sig värmd av någon annan människa. Ensam. Det blir liksom tomt inuti. Då kan det kännas svårt att se andra som har vänner. Den där vänskapens värme som man själv vill ha liksom bränner inuti när man ser den hos någon annan. Man kan bli ledsen. Man kan bli avundsjuk. Arg. Förbannad. Det känns orättvist. För man vet någonstans att man behöver en vän. Och så har man ingen. Just då.

Inte ens alla man känner och tycker om är man vän med. Det är ingenting konstigt. Man kan umgås, ha kul och tycka om utan att vara vänner. Man behöver inte dela allt med alla. Man behöver inte vara gränslös. Då blir man som ett hus utan väggar.

Men att vara taskig mot någon. Tala illa. Sprida rykten. Slåss. Det är inte OK.

Oavsett om man har en vän eller inte. Oavsett om man är glad eller ledsen. Oavsett hur det känns inuti. Så finns det saker som är fel. Om jag är ensam och ledsen. Arg. Och är taskig mot någon. Så går det att förstå. Men det är inte OK. Att vara taskig. Elak. Det är OK att vara ledsen. Det är OK att känna sig förbannad. Orättvist behandlad. Men att vara taskig mot någon. Tala illa. Sprida rykten. Slåss. Det är inte OK. Om jag och min vän inte gillar någon. Tycker illa om någon. För att han är Sverigedemokrat. Eller för att hon är muslim. Och är taskiga mot honom. Mot henne. Säger elaka saker. Slåss. Talar illa om Sverigedemokraten. För att han är Sverigedemokrat. Eller om muslimen för att hon är muslim. Då är det inte OK. Det är fel.

Det börjar inuti. I vänskapen. Eller utan den. Det börjar i mig. I själen. En känsla. En tanke. En handling. Det jag gör. Den jag blir. Jag är Kristen. Jag är Sverigedemokrat. Jag är Muslim. Mobbar du mig så gör du fel. Det vet du. Det känner du. I magen. I hjärtat. Vi behöver inte vara vänner. Vi behöver inte ens tycka om varandra. Det här handlar inte om att vi måste bli kompisar. Men vi ska behandla varandra med respekt. Det kan vara svårt. Det är OK. Det börjar inuti. I själen. I mig.