Att leva tillsammans med andra innebär risken att bli illa behandlad, sårad eller sviken. Det har vi alla blivit någon gång. Vi har då två val – att förlåta eller att vägra glömma det som hänt.

Ibland är såret så djupt att det känns omöjligt att förlåta. Den andre kanske inte ens ber om min förlåtelse, så varför skulle jag då bry mig? Och även om hon gjorde det, kan det kännas ganska skönt att kunna ge igen och hämnas genom att vägra förlåta.

Förlåt för din egen skull

Då någon gjort mig illa går hon antagligen inte och väntar på att få min förlåtelse. Hon kanske inte ens vet att hon sårat mig och lider då inte heller av min uteblivna förlåtelse. Jag själv däremot blir ganska lätt uppfylld av hat. Det mår man inte bra av. Med andra ord är det jag själv som blir lidande.

I de fall den andre ångrar sig och ber om förlåtelse kan det kännas som att jag är i överläge. Men om jag vägrar att förlåta, blir den andre tvungen att hitta ett sätt att klara sig utan min förlåtelse. Från den stund han eller hon gör det har jag ingen makt över honom eller henne längre. Då är det bara jag som lider.

Du kan bli fri

Först då jag har förlåtit är jag fri. Då är jag inte längre bunden till den andre och blir fri från hat. Jag behöver alltså förlåta för min egen skull. Om Gud betyder något för mig vill jag förståss också förlåta för att han vill det.

Jesus säger: om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er (Matt 6:15). Att ställa sig utanför Guds förlåtelse och nåd innebär att ens liv slutar i katastrof.

Om vi får se allt detta kan det få bli den startmotor som behövs för att jag ska komma igång med förlåtelsearbetet. Det är ett arbete att förlåta. Det är ingenting som varken är enkelt, lättvindigt eller går snabbt. Tvärtom är det en process som kan komma att ta lång tid.

Vi behöver tillåta oss att låta det ta tid. Till den som ber om förlåtelse får du säga: ”Jag vill, men jag kan det inte än. Jag ska arbeta på det.”

Vägen till förlåtelse

  1. Förlåtelsearbetet innebär att jag måste se vad som hänt och döma den andre skyldig. Det är bara den som är skyldig som behöver förlåtelse. Om jag försöker bortförklara, skydda den andre eller anse det inträffade som mitt eget fel, kommer inte förlåtelsearbetet igång.
  2. För det andra behöver jag erkänna både smärtan och ilskan som det orsakade mig. Det är först då jag erkänner de negativa känslorna som jag kan få tag i dem och bearbeta dem. Jag tar kontroll över dem istället för att de får kontroll över mig.
  3. Inse och påminn dig om att det är du själv som skadas mest om du inte vill förlåta.
  4. Även om jag själv har gjort det som är rätt och den andre till exempel varit oärlig och ljugit om mig, så är det inte säkert att det alltid går att rätta till helt och fullt. I så fall kan jag behöva släppa taget om min rättighet att få rätt.
  5. Sen kommer det svåra jobbet med min egen vilja. Jag måste välja att medvetet mota bort tankarna då de kommer. Inte ge efter för frestelsen att älta det som hänt om och om igen. När jag kan möta människan som gjort mig illa, utan att minnet av det inträffade gör ont, har jag förlåtit. Till slut kan det bli så att man kan träffas utan att ens tänka på det skedda. När man kommit dit har man nått målet. Då är man fri.
  6. Låt det förlåtna förbli förlåtet. Tillåt inte att det dyker upp även om den andre gör dig illa en gång till.