Tomhet – idel tomhet. Så börjar Predikarens bok i Gamla testamentet. Predikaren studerar och undersöker det liv han delar med oss alla. Först undersöker han naturen. Solen går upp och ner. Varför? Vinden far åt söder och vänder sen mot norr. Varför? Floder rinner ut i havet som ändå inte blir fullt. Ögat fångar in något nytt varje sekund men blir ändå aldrig mätt på att se. Varför? Predikaren söker efter mening och mål i livet men inser att en människa inte kan förklara och förstå meningen i det som händer.

Det kan vara svårt att inte förstå sig på livet och meningen. Men vi vill så gärna förstå! Eller hur? Predikaren har ett uttryck som han kallar att ”jaga efter vind”. Man griper efter något som tycks finnas men som visar sig vara ogripbart, omöjligt att få grepp om.

Att kämpa med frågor om livets mening och om varför vi lever är både vanligt och sunt. Vad går allt ut på? Ibland kan livsmodet ta slut särskilt när lidande och död lämnar tydliga spår. Men också sådant som tycks meningslöst kan göra oss riktigt ont. Även om det gör ont är det viktigt att vi får se livet hur det verkligen är och inte bara hur andra säger att det ska vara. Vi vill inte födas för att börja nedräkningen till vårt egen död. Vi kämpar emot. Naturligtvis! Men det är inte samma sak som att vi är pessimister. Det kan finnas en uppriktig längtan efter sanning och att inte bara följa med strömmen. Vi vill ha svar. Egna svar som vi kan stå för.

När vi inte fattar varför allt är som det är försöker vi ibland att hitta flyktvägar. Vi vill kunna fly, så att vi kommer undan alla våra svåra frågor. Men ett bättre sätt än att fly är att läsa Predikarens bok. Hur orkade han? Hur härdade han ut? Varifrån kom glädjen till honom?

Glädje mitt i tomheten

Ibland känner vi att livet inte får bli för svårt, inte för tungt och inte för allvarligt. Då är det inte långt borta att vi på frågorna om mening och mål ger slarviga svar. Antingen lyder de: Jesus är svaret på dina frågor. Eller: Jesus älskar dig, så de där livsfrågorna behöver du inte bry dig om. En kristen människa slipper inte upplevelsen av att livet ibland tycks sakna mening. Vi vill slippa livets frågetecken, och vi vill inte se tomheten i vitögat.

Ibland kan vi inte se någon mening med livet alls, men i livet kan det finnas mening ändå. Vi har fått livet som en gåva. Vi har inte valt vare sig födelsedag eller vilken familj vi skulle födas i. Har vi fått allt av Gud, så finns det något oändligt stort även i det vi inte förstår. Det är Guds också när vi inte förstår det. Allt liv tillhör honom.

Det kristna budskapet är alltid nåd åt den skyldige och hjälp till den hjälplöse. Jesus är inte vid sidan om. Inte ovanför livets verklighet. Inte utanför. Han är mitt inne i livet. I lidandet. I smärtan. I glädjen. I njutningen. Om vi då själva inte vågar vara i denna smärta, så kan vi ha svårt att se den Jesus som är just där.

Gud ger förmågan att glädjas och njuta. På vägen fram genom livet ’droppar’ Gud ständigt ner glädjepärlor. Men kanske inte där vi hade väntat oss att finna dem.

Predikaren har fått upptäcka glädjen mitt i tomheten. Inte efter, inte före, inte genom att fly tomheten, utan mitt i tomheten. Det som är Predikarens stora upptäckt är att glädjen skänks honom – eller ligger gömd – bland annat i själva arbetet snarare än i arbetets resultat. Resultatet av vad vi gör är ovisst. Det kan sluta bra, men det kan också bli fiasko. Det är Gud som lägger ner glädjen i det alldagliga, i maten, i drycken och i arbetet. Den glädjen kan vi inte ta oss, den kan vi få. Den är en Guds gåva. Gud ger förmågan att glädjas och njuta. På vägen fram genom livet ’droppar’ Gud ständigt ner glädjepärlor. Men kanske inte där vi hade väntat oss att finna dem. Vi får dem under tiden, liksom på köpet. Just som av en händelse får vi förmågan att glädjas och njuta. Det är en glädje som många nog tycker är lite barnslig och kanske oandlig, men det är Gud som ger på detta konkreta sättet.

Den glädje som Predikaren talar om kanske vi kan kalla en enkel glädje. Det rör sig om något barnsligt, i god mening. Det rör sig om att få frimodighet utan att krångla till det. Predikarens exempel på glädjeämnen är, som vi sett, mat, dryck och arbete. Där vet vi att Gud har lagt ner glädjepärlor.

Den verksamme Guden

I Predikarens bok ser vi skymten av den handlande Guden, den aktive Guden: Gud ger, gör, verkar, letar fram, dömer, prövar, vredgas med mera. Det talas om den verksamme Guden. Den som är närvarande, som styr historien, även när det ser ut som om han är overksam och sover. Fast Gud på detta sätt är den aktive, kan han uppfattas som om han lämnat världen åt sitt öde. När vi uppfattar det på detta sätt vill vi gärna göra Gud begriplig genom att själva bestämma vad Gud tycker är meningsfullt och rimligt. Det är svårt att lämna över insikten i hemligheterna till Gud. Ja, det svåraste av allt är att lita på Gud.

Ofta vill vi nog försöka förstå det som händer oss. När vi ligger där i vår säng på kvällen efter en lång dag, så tänker vi kanske efter vad som hänt. Vissa händelser passar då väl in i det vi vill med livet. Annat passar inte alls in. Sån´t som vi inte förstår vill vi gärna bortförklara, eller så frestas vi att låtsas förstå fast vi inte gör det.

På ett sätt kan man säga att Gud är livets mening. Uttrycker man sig på ett annat sätt skulle man kunna säga att frågan om livets mening är en obiblisk fråga, inte felaktig men obiblisk. Predikaren beskriver en verksam Gud, som leder och styr, som har gjort både den goda och den onda dagen, men som inte inbjuder oss att se in i sin ”verkstad”. Denne personlige Guden har inte dragit sig undan men utlovar inget facit över livet. Istället ger han under livets gång goda gåvor – ofta i det som är enkelt. Också denna dag har Gud gjort. Denna dag är en dag med Gud och i hans hand och med hans möjligheter. Jesus säger: jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är ett underbart löfte att Jesus är nära oss. Det blir särskilt viktigt de dagar när vi inte förstår varför livet är som det är.

Brottningen med Gud är därför ofta en kamp med frågan ”Varför?”. Det vi kallar frågan om meningen. På ett sätt är den personlige Guden en garanti för att livet har en mening, men samtidigt är han en garanti för att vi inte skall få för oss att vi har koll på livets mening. Det har Gud! Och det är bra. Ja, det är bättre.

Carl Magnus Adrian