Tvivel är ett ord som förekommer ytterst sällan i bibeln. Faktiskt inte en enda gång i hela gamla testamentet, och bara ca nio gånger i nya testamentet. Det låter förstås väldigt märkligt. Har då bibeln inget att säga om tvivel? Är tvivel en modern företeelse, som bara du och jag brottas med?    

Har du läst någon av bibelns 66 böcker så vet du att så givetvis inte är fallet. Från det att ormen i Edens trädgård i bibelns tredje kapitel introducerar frågan ”har Gud verkligen sagt…?”, till de dödade martyrernas höga rop i himlen som aposteln Johannes beskriver i Uppenbarelseboken 6:10 ”… hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” har trons människor tvivlat och frågat.

Israels tvivel

När vi idag tänker på tvivel, tänker vi nog oftast på intellektuella tvivel. Kanske hör det ihop med att vi ofta ser på tron som ett intellektuellt ställningstagande; att tro är att tänka på ett visst sätt och hålla vissa dogmer och påståenden för sanna. Men både tro och tvivel är så mycket större begrepp i bibelns värld. Båda rör hela människan; hur vi känner, tänker, talar, agerar, ber, längtar och så vidare. Därför beskrivs också tvivel i bibeln på en rad olika sätt. Några exempel får belysa detta: Abraham och Sara tvivlade på Guds förmåga att ge dem ett barn; Mose tvivlade på sin egen förmåga att tala inför folk; Israels folk tvivlade på att uttåget ur Egypten var en bra idé av Gud och var arga på Honom i öknen; Job förbannar sin egen födelse och ifrågasätter starkt Guds godhet och rättfärdighet; kung David, som kanske är den som starkast uttrycker sitt tvivel i Psaltarens olika böner och sånger, brottas ofta med om Gud verkligen hör, ser och bryr sig om honom; kung Salomo frågar sig i boken Predikaren om något i livet på jorden är meningsfullt; profeten Habackuk rasar mot Gud över allt ont i världen: ”Varför låter du mig se ondska, och hur kan Du själv se på sådant elände?”; jungfrun Maria tvekar på hur det ängeln Gabriel säger till henne ska kunna gå i uppfyllelse; Johannes Döparen, som predikat modigt om Jesus, frågar sig i fängelset om Jesus verkligen är den utlovade Messias eller inte; även Jesus själv, Gud och människa på samma gång, är i ångest i Getsemane inför sin död och frågar sig om inte Fadern kunde låta honom slippa korset.  Detta är bara några få exempel på hur och varför människor i bibeln tvivlar. Även om ordet sällan står där, ser vi alltså att vi långt ifrån är ensamma när vi tvivlar, och att Gud har varit trofast genom historien.  

Även om ordet sällan står där, ser vi alltså att vi långt ifrån är ensamma när vi tvivlar

Thomas – tvivlaren?

Vi ska nu titta närmare på en särskild person i bibeln, som ofta förknippas med just tvivel, och som jag själv har burit med mig och blivit uppmuntrad av under en tid. Jag tänker på aposteln Tomas, som Johannes skriver om i sitt evangelium. Ofta kallas han just Tomas ”Tvivlaren”. Så kallas han dock aldrig i bibeln, och det är egentligen en ganska orättvis bild av honom. På ett ställe i Johannesevangeliet där Tomas omnämns, kan vi läsa om hur Jesus vill gå tillbaka till Judéen där han nyss blivit hotad till livet, och när de andra lärjungarna försöker stoppa honom säger Tomas modigt ”låt oss gå och dö med honom.”. Han tycks snarast vara en person som älskade Jesus högt och hade en stark vilja att följa honom – till vilket pris som helst. Men jag har fastnat för den berättelse som vi finner i det tjugonde kapitlet. Rädda och förtvivlade sitter alla lärjungarna bakom låsta dörrar på påskdagens kväll efter att Jesus, deras vän, ledare och hopp dött en fruktansvärd och förnedrande död på korset ett par dagar tidigare. Allt tycktes meningslöst. Men då plötsligt, beskriver Johannes som var där, fick de se Jesus stå mitt ibland dem livs levande. De fick alla ett omskakande möte där i det låsta rummet med den uppståndne – alla utom Tomas, som inte var där då.  

Var ärlig

Lärjungarna berättar, förmodligen ivrigt, för Tomas om allt de varit med om och att Jesus verkligen är uppstånden från de döda. Men Tomas svarar mycket ärligt ”om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida så kan jag inte tro.”. Han kunde inte utan vidare i det läget låta sig smittas av de andras iver, utan behövde göra erfarenheten själv.

Tvivel är inte farligt, Gud förskjuter inte oss när vi tvivlar

Här har vi den första lärdomen från Tomas: Vi måste våga vara ärliga med våra tvivel. Både inför oss själva, inför Gud och inför våra kristna vänner. Tvivel är inte farligt, och Gud förskjuter inte oss när vi tvivlar, Hans kärlek och förbund med oss har en mycket starkare grund än så. Men min erfarenhet är att det tvivel som aldrig uttalas, utan istället trycks undan och kvävs av olika anledningar – det blir tillslut farligt och kan leda oss bort ifrån Gud. Det kung David beskriver om att bekänna sina synder i Psaltaren 32, är lika sant om tvivel: ”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var Din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.’ Då förlät Du mig min syndaskuld.”. Så lär oss alla trons människor i bibeln att lyfta fram vårt tvivel i bön inför Gud, och inte försöka dölja det. Då avväpnar vi tvivlet.

Vi bär varandra

När vi fortsätter läsa om Tomas, möter vi vidare ett av många ”mellanrum” i bibelns berättelser. En kort mening, i form av en tidsangivelse: ”åtta dagar senare…”. En sådan mening är lätt att bara läsa förbi utan att reflektera över den. Det finns många sådana små meningar i bibeln, och kanske kan det vara gott att där stanna upp och försöka tänka sig hur Tomas kände det under detta ”mellanrum” – dessa åtta hela dagar av ovisshet. Dag efter dag bar han med sig sitt tvivel, och dag efter dag var han tillsammans med de andra lärjungarna som förmodligen fortfarande var uppfyllda av sitt möte med den uppståndne. Hur känns det att vara den ende i en gemenskap som tycks ha det jobbigt med sin tro? Den ende som inte fått erfara det som alla andra varit med om? Här får vi den andra lärdomen av hur Tomas hanterade sitt tvivel: Han lät sig för en tid bäras av någon annans tro, av kyrkans tro, trots att alla bitar inte var på plats i honom själv. Han stod kvar i kyrkans gemenskap under det att han sökte och tvivlade. Han lämnade inte församlingen, och jag är övertygad om att de andra lärjungarna under hela veckan bad att Tomas skulle få möta Herren, han också. På samma sätt kan vi också behöva bäras av andras tro i perioder. Det är inget fel med det. Genom dopet är vi insatta av Gud i ett trons ”vi” – in i kyrkans gemenskap. Där kan jag i gudstjänsten få vila ut och kring mig höra hela församlingen uttala trosbekännelsens ord som ekat i nästan 2000 år – även om jag inte förstår allt, inte upplevt allt än. När vi tvivlar får vi göra som Tomas och stå kvar och bäras av församlingen.

Tro på Jesus

Och till sist kom också dagen för Tomas. Dagen då de alla var samlade, och Jesus åter stod mitt ibland dem. Ett vackert möte uppstår. Jesus vänder sig direkt till Tomas, utan att han ens hunnit berätta om sitt tvivel, och säger: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!”. Jesus anklagar inte Tomas för hans tvivel. Han säger inte åt Tomas att han inte längre är värd att vara apostel. Istället erbjuder han honom att själv erfara på nytt, och uppmuntrar (som alltid i evangelierna!) till tro. Vid det mötet med Jesus blev Tomas svar ”Min Herre och min Gud!”.

Nu är frågan, vad ska vi svara?