Ur elden – in i natten

Att bönelivet och bibelläsningen känns omotiverad tror vi lätt är ett modernt problem. Men redan på 1500-talet tänkte Johannes av Korset till kring det här och kom fram till att även i mörkret vill Gud säga oss något.

Det verkar vara så att alla kristna någon gång, mer eller mindre ofta, märker att andaktslivet avstannar, blir oviktigt eller bara glöms av i all stress. Inför detta kan vi ofta känna likgiltighet, vi orkar helt enkelt inte bry oss eller vill inte ta tag i det. Kanske beror det på att vi menar att vi ansträngt oss så mycket redan, eller är vi rädda för att ta tag i de saker som Gud vill belysa. Ofta känner vi oss ensamma i allt detta hemska. Även om vi egentligen vet att alla kristna brottas med svårigheter så är känslan ganska ofta att vi är övergivna av Gud, av våra medmänniskor och kanske även att vi svikit oss själva.

Själens dunkla natt

I den kristna historien finns det en mängd stora tänkare, helgon och kyrkofäder som har funderat kring dessa frågor. Många av dessa stora förebilder har haft häftiga tvivel, levt i totalt mörker och kanske avlidit i stor dysterhet och vemod. Alla dessa har dock – trots sin bristfälliga upplevelse av Guds närvaro – stannat i tron. Johannes av Korset som är ett av de största helgonen i västerländsk kristenhet skrev boken ”Själens dunkla natt” som behandlar just detta ämne: När mörkret sluter sig och man upplever en otrolig torka i sitt andliga liv och därmed i sitt andaktsliv.

Som anledning skriver han: ”Den ”dunkla natten” upplever man då man inte längre finner någon tillfredsställelse i sitt andaktsliv. Och orsaken är att Gud vill rena människan och lyfta henne upp till ett högre plan (…)Men det kommer en tid då Gud bjuder dem att gräva djupare. Han undanhåller människan sin ljuvliga tröst för att lära henne göra det goda och hindra henne från att lägga sig till med onda vanor.”

Ensamma i mörkret?

Citatet talar ganska mycket för sig själv men man kan säga att det kanske inte alltid är fel på relationen till Gud eller på oss själva. Snarare är det Gud som arbetar och verkar och om man håller ut och kämpar så kan det ge oss en större vishet, större kärlek och ännu närmare gudsrelation. Johannes fortsätter med att vi ofta kan känna stor anfäktelse1 och menar att det finns tre orsaker till detta: 1. Den fysiska tillfredsställelse som kroppen får av andliga ting/upplevelser, till exempel den häftiga känslan man kan få av lovsång. Anfäktelsen kommer då när dessa försvinner. 2. Djävulen som frestar och visar hur syndiga vi är och hoppas att vi ska falla för frestelserna. Detta kan leda till förlamning i bönen och att vi blir rädda för att be då det är då det är som jobbigast. 3. Överdriven rädsla för orena tankar. Vi tvingar oss att inte tvivla, trots att vi kanske tvivlar och därmed förstärker vi på sikt tvivlet och det orena.

Johannes av Korset menar att det är ur dessa tre som alla andra synder kommer, eftersom vi riskerar att ge efter för anfäktelsen. Han fortsätter sina texter med att vi ofta blir arga och frustrerade när vi märker att känslan som vi värdesatte så mycket är borta, vi kommer inte åt den (och kommer därmed inte heller åt Gud, tror vi). Man försöker nå de andliga kickarna hela tiden, mer och mer.

Gud förändrar oss i mörkret

Tills sist kommer Johannes in på den andliga avunden och likgiltigheten. När glädjen försvinner så försvinner också suget efter Gud, kärleken som man kanske kände upphör och så vidare. Man känner helt enkelt ingenting alls. Johannes tar upp egentligen alla punkter man kan finna sig själv stå i, vart man står beror ofta på hur länge man varit kristen. Johannes menar att Gud arbetar i det tysta, passivt, i själens dunkla natt ” Hans kärlek nöjer sig inte med att lämna oss i vår svaghet, och av det skälet för han oss in i en mörk natt. Han vänjer oss av med alla nöjen genom att ge oss torrperioder och inre mörker. Genom att göra så kan han lyfta bort alla synderna och skapa goda karaktärsdrag inom oss. Genom den dunkla natten blir högmod ödmjukhet, girighet blir enkelhet, vrede blir förnöjsamhet, överdåd blir frid, frosseri blir måttlighet, avund blir glädje och tröghet blir styrka. Ingen växer och mognar i sitt andliga liv om inte Gud verkar passivt i honom med hjälp av den dunkla natten”

Tystnadens roll

Hur man bäst bemöter denna dunkla natt skiljer sig. För mig har lovsång och intensiv bön visat sig vara verkningslös i det sammanhanget. Det är främst i tystnaden som Gud har fått verka i mig och fortfarande gör. Detta är ofta något som vi saknar i Sverige och därmed i våra kyrkor. Bibeln är tydlig här. I Jobs bok kan vi se att Job satt tyst i en hel vecka efter att han utsatts för svåra plågor!2 Det är i tystnaden som Elia möter Gud. Inte i skalvet, elden eller i stormen.3 Detta är de mest kända ställena. Inte sällan är det just i tystnaden det är som jobbigast och därmed jobbar Gud som mest. I tystnaden får vi inte bara möta Gud utan oss själva ofta helt avskalade, så som Gud vill. Bara tankarna finns kvar. Vi möter tvivel, dåliga tankar, oro, ångest, likgiltighet. Det behöver inte vara tyst, stillasittande bön enbart utan det kan vara att man inte alltid har på TV, eller musik i bakgrunden när man reser, jobbar eller sover. Gud vill främst möta oss där. I vardagen.

Håll ut!

Själens dunkla natt är inte avgränsat för kyrkan, ungdomsgruppen eller på kvällen när man ber. Den skär igenom alla tankar och därmed vardagen på ett väldigt tydligt och fruktansvärt jobbigt sätt och vi försöker ofta undvika detta genom att hela tiden fylla hjärnan med annat. Det är i själens dunkla natt som Gud formar oss till det han vill att vi ska bli: fullkomliga i Jesus. Alltså kan vi konstatera att vi ska försöka förtrösta och helt enkelt hålla ut.

Gud erbjuder oss inte sällan något annat än just ”blod, möda, tårar och svett” som Winston Churchill en gång sa.